Gabrielle Selmani
Mitt huvud kändes fruktansvärt tungt. Aldrig att jag varit med om en så hemsk baksmälla förut, och jag har varit med om en hel del baksmällor i mina dagar. Inget jag är särskilt stolt över men ändå sant. Min mun var fruktansvärt torr och jag kunde känna en vag smak av metall, inte världens mest angenäma smak precis. En hårslinga hade letat sig ner över pannan, över högra ögat för att slutligen fastna i mungipan vilket i och för sig verkade konstigt med tanke på hur torra läpparna kändes. Men hur som helst var den där vilket var mer än måttligt irriterande. Jag gav ifrån mig ett svagt, knappt hörbart stön. Om jag inte vetat att jag var orsaken till ljudet hade jag gissat att de kom minst en mil bort ifrån.
Nej, nu hade jag fått nog, här kunde jag inte ligga, vart ”här” nu var någonstans? Jag hade inte orkat öppna ögonen än för att se efter. Allt jag visste var att jag låg i en säng och att sängen i fråga inte var min egen. Detta borde ha bekymrat mig men konstigt nog orkade jag inte bry mig, det kändes liksom inte så viktigt. Jag lyfte på ena armen i ett försök att få bort den jobbiga hårslingan från ansiktet. Märkligt nog lyckades jag inte få upp armen mer än ett par cm i luften. Det kändes för tungt och hela kroppen skar till av smärta vid ansträngningen. Nu började varningsklockorna ringa i skallen. Den här känslan kände jag igen, ja allt för väl. Det var ingen baksmälla. Nej, alla tecken pekade på en enda sak. Hade jag fått ännu en hjärninfarkt? Suckande konstaterade jag att det i sådana fall skulle vara min femte infarkt. Hur i hela världen lyckades jag?
Jag gav upp tanken på att få bort hårslingan från ansiktet och riktade istället mina krafter på att få upp ögonlocken. Det var minst lika svårt som det varit att lyfta armen. Men jag är dessvärre utvecklad med en enastående, snar på korkad och även i vissa fall ohälsosam envishet och viljestyrka. Om jag bestämt mig för nått gav jag mig inte förrän jag lyckats. Därför var det inte förvånande att jag med ens lyckades öppna ögonen men inte utan att ge ifrån mig ett litet jämmer av smärta. Men det var inte lätt. Nej, det kände som om mina ögonlock satt i en bänkpress och tvingades lyfta flera ton. Mina ögon möttes av ett bländade ljus som tvingade mig att blinka flera gånger innan jag kunde se klart, men det var som tur var inte lika svårt som att öppna ögonen första gången.
Det första jag såg var taket. Troligtvis för att jag faktiskt låg på rygg därför är det inte förvånande att det var just taket jag såg först. Det var vitmålat som de flesta tak är. Ljuset som till en början bländade mina ögon kom från en enkel lysrörslampa som var placerad i mitten av taket. Den lyste starkt gult. Inte särskilt fint om du frågar mig. Jag kände en instinktiv motvilja mot lampan. Det var en typisk sjukhuslampa. Och ju mer jag såg när jag svepte blicken över väggar var att detta var ett typiskt sjukhusrum. Allt skvallrade om det, ljuset, den äckliga lukten av desinfektionsmedel, de smörgula väggarna och de eviga pipet från hjärtmaskinen bredvid mig...
