Ensam, hon kände sig så väldigt ensam. Men ensamheten var självvald, hon kunde välja att kämpa, välja att ta sig ut ur mörkret och möta sina rädslor. Men hon vågade inte, hon hade inte styrkan nog. Hon var svag, ensam och negativ. Hon hade gömt sig för länge. Varit vän med mörkret för länge. Mörkret var den enda hon hade.
Det kliade, kliade över allt, på de magra armarna och benen, i ansiktet, under naglarna och under den tunna vita huden som täckte hennes kropp. Hon kunde inte låta bli att riva, kunde inte låta bli, såren spelade ingen roll, blodet spelade ingen roll, hon ville bara riva, dämpa klådan. Men den gick inte över, det spelade ingen roll hur mycket hon rev, hur stora hennes sår blev. Det fortsatte att klia.
Hon tog en dusch, tvättade bort alla osynliga bakterier, smuts och orenheter. Hon skrubbade, skrubbade med en hård tvättsvamp till huden blev röd och irriterad. Då slutade hon, tog en paus, andades tungt och vilade huvudet mot den kalla kakelväggen. Men inte mer än en sekund, hon flyttade sig snabbt, kom på att väggen var smutsig och behövdes göras ren. Hon klev ur duschen, fortfarande med känslan att inte vara ren nog.
I städskrubben hittade hon allt hon behövde, alla konstiga kemikalier som hon hoppades skulle ta bort all smuts, döda alla bakterier och förinta alla små kryp som fanns över allt. Hon kunde höra de i väggarna, under golvet och i taket. Ibland tyckte hon att hon såg de ila över golvet, för snabbt för att hon skulle kunna fånga de.
Sedan skrubbade hon rent badrummet, sprejade på medel och skrubbade hårdare. Hon slutade inte förrän armarna värkte och fingrarna stelnat.
Hon satte sig i soffan, kände det mjuka sammetstyget sticka i huden. Retade huden och gjorde så att det började klia. Hon reste sig, något störde henne. En liten ljustrimma gled igenom gardinerna. Hon blundade och rös.
Nu får jag hudcancer, tänkte hon och kände paniken krypa längst ryggraden.
Hon skyndade sig fram till fönstret, för ansikte hade hon en kudde. Men hon kunde inte se och hon var för ivrig, hon halkade, halkade på en osynlig pöl och ramlade baklänges. Hon tyckte sig höra hur ryggraden knäcktes.
Nu bröts jag min ryggrad så jag är förlamad, tänkte hon när hon låg på golvet. Ljuset gled in och bländade henne. Hon skrek till och höll de magra händerna för ansiktet.
Hon skyndade sig upp, tänkte inte på att hon kunde gå och att hennes ryggrad var hel. Hon skyndade sig att försöka fixa gardinerna, men de var för tunna och solen var för stark. Hon kände hur hon blev bländad, skrek till och föll åter till golvet. Hon snyftade högt, skrek och drog sig i håret.
Solen var för starkt, ljuset var för starkt, hon var inte bara bländad utan började också bli varm.
Nu smälter jag, tänkte hon och skyndade sig till köket. Där drog hon ur proppen ur kranen, hon ville inte att kranen skulle vara öppen, då kunde kryp ta sig in där. Sedan lät hon vattnet rinna. Lät det rinna i fem minuter allt medan paniken steg, sedan tog hon ett glas, hon diskade det, en gång, två gånger, fyra gånger, innan hon hällde i vatten och drack törstigt, kylde ner kroppen. Hon drack flera glas innan hon kände att hon blev kall.
Nu fryser jag ihjäl, tänkte hon och skyndade sig ut till vardagsrummet och satte sig med slutna ögon vid fönstret så att hon skulle tina upp i värmen.
Hon skyndade sig till ett skåp och tog fram tjock svart tejp. Sedan satte hon en mössa för ansiktet, en glest stickad mössa så att hon skulle kunna se igenom. Hon tejpade sedan för fönstret, rullen tog slut men hon hade extra. Nu var rummet mörkt.
Snart var det mörkt igen. Hon ställde sig vid spegeln och försökte le. Hon såg svart stripigt hår över ett magert, knotigt och blekt ansikte, ögon likt brunnar, svarta och egendomlig, hon såg smala kalla, vita läppar och urgröpta kinder, hon såg en krokig näsa och svarta ögonbryn – innan spegeln sprack och föll i tusen bitar på golvet. Hon skrek till och kupade händerna om ansiktet.
Nu får jag sjuårsolycka, tänkte hon och skyndade sig att städa upp bitarna.
Hon såg på tapeterna, de var solblekta och fula, ett minne av hennes ungdom. Då hon hade varit vacker, ljus och kär. Hon mindes, mindes med sorg i hjärtat sina ungdomsvårar. Mindes sin mor stå vid spisen och koka gröt, mindes sin far plöja åkern och satta potatis. Hon mindes sin yngre syster Stinas raka hår, breda leende och glada skratt. Hon mindes Tom, mannen hon älskat och mannen hon lämnat. Alla var de döda nu. Hon var den enda som var kvar.
Ibland önskade hon att hon hade sällskap, annat än mörkret, det kunde vara en katt, en fågel eller bara ett levande ting. Men då klampade ångesten och rädslan in i hennes planer och de dog.
Det var rädslan för att dö som var värst. Hon ville inte dö. Ville inte bli bortglömd och försvunnen precis som resten av sin familj. Alla var de döda, alla var de borta, oförmögna att bli återfunna.
Hon satte sig i soffan, försökte att inte låtsas om alla kryp och bakterier som gömdes där, mellan dynorna, försökte att inte låtsas om klådan som rev i hennes hud. Hon tog upp en stickning och koncentrerade sig noga, slog bort rädslan ”tänk om hon stack sig på stickorna, tänk om hon började blöda och förblödde, tänk om hon dog till följd”.
Hon grät och kände sig misslyckad. Om hon ändå varit starkare, om hon ändå vågade, om mörkret ändå lämnade henne. Då, då skulle det finnas hopp…
SLUT
