Skuld

Skuld Jag sitter och ser på gamla fotografier. Jag ser bilder som gulnat, fått röda ränder och som är tagna för så länge sedan. Jag känner hur klumpen i halsen växer. Jag fingrar på fotografierna medan tårarna stiger i mina ögon. Jag sväljer hårt och ser sorgset tillbaka i det förslutna. Tider för så länge sedan, innan jag föddes. Jag ser deras unga ansikten, glada miner och smala midjor. Jag ser hur annorlunda allt var då. Hur mycket glädje som var och som nu är otydliga konturer. Jag ser och skäms. Om det inte vore för mig. Om jag inte blivit till… Jag hör mamma stöka runt i köket. Hon har arbetet hårt hela dagen och får komma hem till ett smutsigt kök och en hungrig familj. Men jag hjälper inte till. Jag bara sitter här i soffan och ser på gamla minnen och önskar att jag inte fanns. Pappa är också upptagen, han byter panel och klagar inte trots att han lider av en extremt jobbig och ihärdig huvudvärk. Han är så duktig och jobbar så hårt, även han har varit på jobbet tidigare under dagen, då när jag suttit hemma och sovit framför tv. Jag bläddrar i fotoalbumet och fortsätter att se. Jag ser hur söt mina bröder var när de var små, jag ser bilder från spännande länder och städer. Jag ser bilder av god mat och dryck, dans och sång och glada dagar. Alla är det ifrån tiden innan jag fanns. Jag kämpar med tårarna och förlorar striden, precis som jag förlorar alla andra strider och sitter ensam och ruttnar medan alla andra kämpar. Tårarna lämnar mina ögon och fortsätter ner över mina kinder. Jag försöker att inte ge något ljud ifrån mig. Försöker att vara helt tyst så att jag inte stör någon. Så att inte mamma ska komma och trösta mig och bli mer stressad än hon redan är. Jag torkar mig med ena armen men inte så att allt går bort. Det känns fridsamt att gråta, det känns lite som att de rättfärdigar mitt beteende. Att om jag är ledsen och gråter så är det inte så hemskt att jag bara sitter här och inte gör något. Då finns det på något sätt en anledning. Mamma skriker och säger at maten är klar. Jag suckar, jag är inte hungrig, kanske lite? Men en så hemsk person som jag förtjänar inte att äta. Jag ser ner på min runda mage. Känner att jag är fet och att jag inte ska ha någon mat. - Mamma jag är inte hungrig, skriker jag men jag vet att mamma inte accepterar det. Jag hoppas i alla fall. - Du måste äta, kom nu, svarar mamma lite otåligt. Hon är trött på mitt tjat. Hon är trött på mig. Jag torkar tårarna och går sedan in i köket, där sitter redan resten av familjen. Jag petar i maten och försöker inte ens le och verka glad. Jag går sedan in på mitt rum och lägger mig i sängen. Jag hjälper inte till med att plocka undan i köket. Jag skäms på nytt men orkar inte resa på mig och gå och hjälpa mamma. Jag önskar att jag kunde försvinna. Jag önskar att jag hade en tidsmaskin. Med den skulle jag resa tillbaka i tiden tills ögonblicket jag avlades. Jag skulle hindra mig från att nå mammas ägg så att någon annan fick chansen, någon bättre. Någon som inte bara är till besvär och som kunde göra mamma och pappa stolta och lyckliga. Men det finns ingen tidsmaskin och om jag skulle ta livet av mig skulle jag bara vara till mer besvär. Jag skulle kunna ändra på mig men det känns så jobbigt och så svårt. Jag skulle kunna vara bättre. Men det är svårt att bryta ett väl inövat mönster. Jag hör magen kurra. Jag lägger mig under täcket och blundar. Jag släpper fram tårarna och pressar ner ansiktet i kudden. Det känns som om jag ska kvävas och blir tvungen att lyfta huvudet från kudden. Senare samma kväll ser jag på tv, mamma sitter och stickar och pappa ligger och vilar. Han har fortfarande huvudvärk. Jag kilar in till köket och hämtar kakor som jag proppar i mig. Jag känner hur magen växer och hur jag blir fetare. Mamma tar också en kaka och kramar sedan om mig. Jag njuter av hennes värme trots att jag inte förtjänar den. Jag kramar om henne också och släpper fram tårarna. Hon stryker mig över håret och kysser mig i pannan. Jag känner mig både tröstad och oerhört ledsen på samma gång. - Jag älskar dig mamma, säger jag och hoppas att hon ska säga samma sak. - Jag älskar dig också gumman, säger mamma och kramar om mig hårdare. Jag sluter ögonen och njuter av hennes värme och mjuka röst. SLUT