Pinsamt

Pinsamt!

I går på konditoriet där jag jobbar kom det in en mörk ung tjej, hon såg ut att vara tjugotvå. Hon var normalbyggd dvs inte smal men heller inte tjock. Hon ställer sig framför disken, per om en 50 cl päron MER (dryck) och kollar sedan intresserat på tårtdisken. Hon spanar in tio bitars princess tårtan som står där och frågar... - Kan ni skära upp i mindre bitar som man kan köpa? Hon pekar på princesstårtan. - Nej, svarar jag. Men vi säljer bitar separat, fortsätter jag och pekar på en bricka i kyldisken med några prinssestårtbitar/bakelser. - Hm, hon funderar några sekunder inte hon höght säher som om hon tänker för sig själv... - Undra om det räcker med två? Ja, jag vill ha två bitar, säger hon sedan bestämt och ser glupsk på princessbakelserna. Jag böjer mig ner för att ta fram en liten kartong. Den är precis lagom och det är just den vi brukar använda när kunder inte vill ha mer än två bakelser att ha med hem. Hon stoppar mig tvärt och högljut... - Nej nej, protesterar hon. Jag ska sitta när och äta! Trodde du att jag skulle ta med mig bakelserna hem och dela med någon annan. Det blir helt tyst och jag vet inte riktigt hur jag ska vara. Jag kan ju knappast säga att endast en gris kan orka äta två princessbakelser och jag omöjligt trodde att hon var en sådan. Princessbakelserna är inga små grejer utan ganska stora för att inte nämna mäktiga. Jag vill ju heller inte säga något som kan få henne förlägen. Jag var tvungen att på något sätt släta över missförståndet och ta på mig skulden för det hela. Jag svarar snabbt och är inte säker på om jag ljuger. - Nej, visst inte. Men de flesta som köper bakelser brukar vilja ta med sig. Jag tog bara automatiskt upp kartongen. Givetvis får du sitta här. Jag börjer bort huvudet skuldmedvetet och tar fram en acshett fram lägger tyst upp bakelserna, de får knappt plats och ger henne sedan en dessertgaffel. Hon tar aschetten, tackar och går och sätter sig vid ett av borden i serveringen. Tio minuter senare lämnar hon konditoriet Humbles, hon lägger sin renskrapade tallrik på en bricka och går. Jag tvivlar inte på att hon kunde ätit en till om hon skulle ha viljat.... Det var såå pinsamt!

Slående

Funny Videos

Stå fasta, på rad och hand i hand

De stod på rad, hand i hand och väntade på att byggarbetarna skulle ge sig av. De stod fasta och med beslutsamhet och inväntade ett tecken, ett tecken på att deras röster hade blivit hörda. Grävmaskiner, rivningsmaskiner av märket Brokk flera med betongsaxar och arbetare iklädd röda skyddshjälmar och orange färgade västar stod och väntade på att få riva den stora gamla byggnaden som visserligen behövdes renoveras för att kunna bebos men som att ett mycket speciellt värde i att den var gammal. Susie, John och Marcus var några av dem som inte tänkte låta kommunen riva det gamla huset. Därför stod de med de andra tjugofem personerna och väntade, väntade på att kommunens representant skulle erkänna sig besegrad. De hade avgett ett löfte. De skulle aldrig vad som än hände rubba en centimeter och låta den gamla byggnaden rivas och låta en minigolfbana ta des plats. Kommunens representant också kallad Harald Svensson var mycket upprörd, han pekade med sitt paraply i vädret, skrek och gormade. Taktkänsla och diplomati var något han saknade. Han körde på likt en ångvält och brydde sig inte om sin yngre kollegas rodnande kinder. - Det är just typiskt att de sablas miljönissarna ska lägga sig i allt och demonstrera. Demonstrera och åter demonstrera. Kan de inget annat, de där jävla typerna, skrek han och drog sitt hår. Hans unga kollega, Lille Hans som de kallade honom. Stod tyst bakom Harald Svensson och skämdes. Han tittade upp mot himlen, lade märke till några oroväckande svarta moln som närmade sig platsen där de alla stod, det var ju typiskt att Harald skulle ha en sådan tur att han tagit med sig ett paraply. Han var säkert typen som såg på nyheterna varje morgon och hört om chansen att det skulle bli regn. Något Lille Hans inte varit medveten om när han steg utanför dörren i morse. Inte heller hade vetat hur jobbig och urlöjlig hans dag skulle kännas eller hur mycket han skulle skämmas över Harald som faktiskt jobbat på kommunen i snart tjugo år och borde veta bättre. Det var också en anledning till att han fick vara kvar, det faktum att han varit där så länge. Men det var som tur var inte många år kvar till han skulle gå i pension. Han vände bort blicken mot himlen och ner mot marken. Där såg han att han behövde knyta skosnörena. Han vägde lite med fötterna. Visslade lite. Harald Svensson bröts i sitt ursinne av ett glatt visslande. Hans ögon trängde nästan ur sina hålor när han vände sig om och fick se Lille Hans stå och vissla medan han böjde på benen och såg fånig ut. Harald fnyste. Lille Hans skämde ju helt klart ut honom. Varför hade han blivit tvungen till att ta med sig honom? Han hade situationen under kontroll och Lille Hans var ändå bara i vägen, vart han än var. Harald väcktes ur sina funderingar av en regndroppe som träffade honom på näsan. Då log han plötsligt. Han hade paraply, ingen annan hade paraply men han hade det. Han kände sig väldigt nöjd med sig själv. Han hade sett på nyheterna på vädret i morse att det var stor chans att det skulle bli regn och nu blev det de. Han tog upp paraplyet, viftade lite med det medan han hade en självgod min i ansiktet. Sedan drog han upp det och hörde smattrandet av att regn mot paraplytyget. Han kunde inte sluta le. Han, Harald Svensson var den enda som inte blev blöt. Lille Hans såg hur Harald lyste upp och fick ett självgott ansiktsutryck i ansiktet precis som en katt som lapar i sig grädde. Han kunde inte låta bli att grimasera där han stod och kände att han blev allt blötare allt efter som regnet forsade ner. Han gnisslade tänder och kände för att skrika så som Harald gjort en stund innan. Men han hade något som kallades självkontroll. Susie, John och Marcus darrade och frös. Det skulle bli en lång eftermiddag, mycket på grund av att Harald Svensson hade varit så förutseende att han tagit med sig ett paraply, vilket innebar att han kunde stå där och vänta hur länge som helst, torr och varm medan demonstranterna blev blöta och kalla och missmodet växte. De förbannade regnet, tänkte de när de hördes hur de började pratas länge bort i raden. Det var några som diskuterade vare sig de skulle stanna ett tag till eller gå. - Alla stannar, det är bara lite regn, ropade John till alla för att få slut på pratet. - Men vi är blöta och kalla, vi vill gå hem, kontrade de. - Vi har givit ett löfte, ett löfte om att bevara denna kära byggnad, detta kulturarv och vi ska hålla det, sade Susie med hög röst. - Vi kommer att få lunginflammation och dö, fortsatte de att gnälla. - Inget mer gnäll, vi stannar och där med basta, skrek Marcus. - Men vi kommer att dö, gnällde de på nytt. - Ja, ni kommer att dö, skrattade Harald som kommit fram till de och följde intresserat deras ordväxling. - Lyssna inte på honom, sade John och gav Harald en giftig blick. - Jo, lyssna på mig. Gå här ifrån innan ni blir sjuka. Sjukhusen är så överfulla och underbemannade att de inte kommer att ha tid med er om ni blir sjuka, haha, haha. Skrattade han. Ordväxlingen följde och Lille Hans kom och höll de sällskap. Han hade händerna djupt nerdragna i fickorna, håret var blöt och låg klistrat på huvudet, luggen som han inte haft tid att klippa täckte till hälften hans ögon. Plötsligt släppte några taget. De tog några kliv från demonstranterna och blev numera föredettingar och fiender. Raden var bruten och folk började bege sig hem. - Det at bara lite regn, skrek Susie. Kom tillbaka, fortsatte hon. Det verkade som om Harald vunnit. En stor svart och glänsande bil svängde upp bredvid dem. Ut klev en svart man i dyr kostym och med svarta glasögon. Han stoppade ner handen i bröstfickan och tog fram vad som såg ut att vara ett check häfte. - Jag köper den här kåken, sade han med sin mörka rökfyllda röst. Hur mycket ska ni ha för den? Frågade han vidare. - Huset är inte till salu, det ska rivas, käftade Harald och spände ögonen i den svarta mannen. Den svarta mannen höjde på ögonbrynen, vände sig till sin chaufför och undrade vad den korta lilla upprörda mannen framför honom ville. - Gubbe lille, säger jag att huset är till salu så är det de, sade han och spände ut den stora magen. Sedan skrattade han ett högt bullrande skratt. När han väl blev medveten om att det regnade kastade han en arg blick upp mot himlen. Genast försvann molen och solen tittade fram. Ljuset fick hans kala hjässa att glänsa. När Harald såg de, såg hur främlingen kunde bestämma över vädret blev han rädd och gick med på att låta främlingen köpa huset. Vad kollegorna på kommunen skulle säga visste han inte. - Ni alla kan gå hem, sade främlingen medan han tände en stor fet cigarr. Huset ska inte rivas, det är numera mitt. Tre månader senare sprängde han huset med dynamit, styckade upp tomten, sålde tomträtter och tjänade miljoner. Slut

Allt för dig

En varm andning mot kinden. Hon ville, hon ville så gärna. Hon såg hans längtan, kände hans läppar mot sin hals och hans händer i hennes hår. Men hon kunde inte, hon kunde inte besvara hans längtan. Hon ville, hon ville så gärna. Hon såg på honom, såg hans starka armar, hårda varma kropp och häftiga andhämtning. Hon kände honom, tyckte om honom så varför kunde hon inte, varför kunde hon inte besvara hans känslor, hans åtrå. Hon ville, hon ville så gärna. Han log mot henne, hon kände han välbekanta doft och kände sig trygg. Hans ögon glittrade och det kliade i hans fingrar. Han ville, han ville så gärna röra vid henne. Hon kunde inte låta bli att le tillbaka. Hon kände honom, tyckte om honom så varför, varför kunde hon inte besvara hans heta känslor. Hon ville, hon ville så gärna. Han tog hennes leende som ett medgivande och började sakta klä av henne kläderna. Han log uppmuntrande. Hon försökte, hon ansträngde sig att verka villig, att inte rysa när kylan träffade hennes hud. Hon ville, hon ville så gärna. Han kysste varje cm meter av hennes kropp. Hon blundade och försökte att jaga bort illamåendet. Hon kände honom, tyckte om honom och visste att han både skulle vara öm och omtänksam. Hon skulle inte lida, inte som förut. Det skulle vara annorlunda. Så varför, varför kände hon sig så avklädd, rädd och äcklad? Hon ville, hon ville ju så gärna. Han var försiktig och försökte att göra det bekvämt för henne. Kände han hennes tvekan så brydde han sig inte? Han vill, han vill så väldigt gärna. Han har längtat så länge, velat så länge. Hon ville, hon ville så gärna. Han såg henne ligga, kall och stel under honom. Han kände hennes motvilja och motstånd. Hon var som en livlös docka, väntande på att allt skulle vara över. Han skämdes. Men han ville, han ville så gärna. Han tog hennes kropp, hörde henne skrika under honom medan han red henne vilt. Hon ville inte, hon ville inte alls… SLUT

Mobbad

Jag öppnar ögon och stirrar på mängden skor framför mig. Det var allt från gympadojor till snygga skinnstövlar och andra kängor. Jag känner den hårda asfalten under min kropp men drar mig för att stöna av smärta. Istället håller jag tyst och sluter ögonen igen och önskar att jag kunde försvinna. Men jag tror att de märkt mig. Märkt att jag är vid medvetandet.

En hård spark träffar mig i sidan. Jag kippar efter luft. En annan puttar runt mig på rygg så att det kan se hur mitt ansikte förvrids av smärta. En spark till på samma ställe får ögonen att tåras och de första tårarna börjar rinna ner längst mina smutsliga kinder.

Luften är fylld av fukt efter det friska morgonregnet och marken år fylld med vattenpölar fyllda med smutsligt vatten. Jag ligger just nu i en sådan pöl. Jag fryser och jag darrar men det är inte mitt största problem.

Jag känner snart inte slagen, hör snart inte de elaka tillfredställda skratten som ekar längst lekparken. Jag känner mig så ensam och övergiven. Jag har inte längre orken att kämpa och så emot. Jag orkar inte resa på mig, jag vill inte resa på mig. Allt jag vill är bara att försvinna. Att bli lämnad ifred. Men det är en önskan jag inte fått uppfylld hittills. Undrar om det någonsin kommer att sluta.

Mamma vet inte något om det här problemet, sedan pappa åkte in i fängelset för mord och våldtäkt har hon inte orkat bry sig om något. Hennes liv är kanske mer kast än mitt. Hon har slutat gå till jobbet. Vi lever på socialen idag. Hon bryr sig inte längre om sitt utseende. Hon tillbringar dagarna i sängen med stripigt smutsigt hår och en otvättad kropp. Ibland äter hon inte. Besvikelsen, dvs. min far sårande henne djupt och fick henne att komma in i det här tillståndet – har gjort henne till det hon är idag, en skugga. Det smärtar mig mer att se henne än alla de sparkar som träffar min kropp i detta nu.

- Gör det inte ont, din smutsiga horunge! Skriker dom åt mig.

Jag svarar inte. Jag vet att de straffar mig för de brott min far begått. Det finns inget jag kan göra. Min far kommer alltid att vara en våldtäcksman och jag en våldtäcksmans dotter.

De lämnar mig inte förrän klockan ringer i och skolan börjar. Jag tror inte att jag ska gå till skola idag. Jag vill heller inte gå hem. Jag är smutsig, mina kläder är blöta och hela min kropp värker. Mina blåmärken vittnar om det. Någon kompis har jag inte heller. Jag har aldrig varit den sociala typen. Inte ens innan allt började var jag en person som var omgiven av kompis, jag satt mest henne och begravde näsan i böcker, reste till främmande länder, flög på flygande mattor och kastade besvärjelser. I böckernas värld är allt möjligt.

Jag går med böjt huvudet längst stadens gator. Det är några minus grader ute. Än har snön inte fallit men kylan ligger ändå i luften och vittnar om dens ankomst. Jag går med händerna djupt nere i de blöta fickorna på jackan. Jag känner hur jag börjar bli trött. Jag funderar på att sätta mig någonstans, kanske på ett café? Jag har för mig att jag ska ha några fickpengar i plånboken.

Jag går in på ett slitet ganska mörkt ställe. Där är det billigt och dit går ingen från skolan. En kvinna med lila hår klippt i någon cool frisyr och en massa piercing i ansiktet frågar mig vad jag ville ha. Jag stirrar på den stora tavlan. Den är svart och menyn som är skriven på för hand av vit krita. Jag funderar på att köpa en varm kopp choklad. Det skulle värma upp min kropp och det är också gott. Jag känner att jag kan behöva lite tröst.

Jag sticker ner handen i byxfickan. Jag har på mig ett par mjuka går byxor. De är inte mycket för ögat men de var bekväma och sköna. Lika så är den stora tjocka stickade tröjan jag bär under den blöta tunna ytterjackan. Tröjan påminde mig om en varm famn. Något jag saknat sedan en längre tid.

Jag får upp min plånbok. Jag har haft den i flera år nu och den är rätt sliten och ganska barnslig. Disneymotivet har nästan gått bort, likaså de glada röda och blå färgerna. Jag öppnar den och fiskar upp en tjuga, hälften av det jag hade. Jag betalar och får sex kronor tillbaka. Sedan går jag till ett bord i ena hörnet, det ligger i mörkret. Den enda ljuspunkten är ett stearinljus som står mitt på bordet. Caféet ligger i källaren i ett hus på en bakgata. Det är mest udda typer som kommer hit.

På bordet bredvid sitter en man i mörk rock och ett skäggigt väderbitet ansikte. Han röker och läser en bok med poesi. Han kollar upp snabbt när jag sätter mig ner men sjunker snart ner i sin bok igen. Jag förstår honom. Det finns ett talesätt som säger att ”verkligheten överträffar dikten” men jag håller inte med om det. I böckernas värld är allt så mycket bättre.

Jag dricker min choklad och petar lite i ljuset med mitt pekfinger. Jag får stearin på fingret. Jag kan inte låta bli att le åt denna enkla underhållning.

Jag tar av mig den våta jackan och hänger den på stolsryggen. Jag dricker lite till av chokladen medan jag inspekterar mina sår. Jag har ett stort otäckt blåmärke på den högra sidan av min mage. Mina knän av uppskrapade och både blöder och svider också min armbågar och min rygg värker, det ser jag när jag dragit upp kläderna och kollat. Jag funderar på om jag ska be kvinnan i bakom disken efter plåster, gärna något med ett roligt motiv, bamse eller nått.

Jag ser hur mannen med poesi boken sneglar på mig i smyg. Han undrar säkert vad jag råkat ut för?

Det var i sådana här stunder, sittandes på ett café där luften doftar av lavendel och den enda ljuskällan är ljus utplacerade på bord, förutom på smutsiga toaletten som hade en elektronisk lampa i taket – som jag känner en viss sorts frid och för en gång skull inte längtar efter att försvinna.

Jag möter hans blick och ser hur han skamset vänder ner huvudet mot sin bok igen. Jag skäms. Jag vill säga att det inte är hans fel att saker är som de är. Inte är det mitt fel heller. Det är svårt att egentligen säga vems fel det är. Jag kan inte skylla på min far heller. Han bestämde inte att jag skulle bli mobbat, slagen och utfryst, han bestämde inte att mamma skulle gå in i väggen, sluta arbeta, sluta leva och knappt äta. Jag tror att vi styr våra egna öden. Mamma skulle ha klarat av situationen om hon varit starkare. Kanske skulle jag inte bli slagen och utfryst om mina mobbare var mänskligare.

Jag reser på mig och går fram till disken.

- Plåster sa du? Kvinna ser på mig med höjda ögonbryn. Jag antar att vi har det någonstans. Hon går till ett rum bakom disken och blir borta en liten stund. Jag ser hur kunderna i smyg ser på mig, ja, alla utom mannen som läser poesi han vägrar att lyfta blicken från boken.

Hon kommer tillbaka med vanliga och tråkiga naturfärgade plåster.

- Hur många ska du ha, undrar hon och ser på mig. Hon kliar sig i det lila håret medan hon ser på mig. Hennes röst är släpig och hon låter nästintill uttråkad. Jag kan se en tatuering på hennes arm i form av en döskalle.

Jag svarar inte. Istället sätter jag upp mitt ben på en stol och drar upp byxbenet. Jag visar mina blodiga knän ett efter ett. Hon kommenterar inte händelsen utan räcker mig hela bunten med plåster samt en sax.

- Ta för dig, säger hon och jag går min väg.

Jag plåstrar om mina knän och lämnar sedan tillbaka plåstren och saxen till kvinnan i disken och går sedan för att dricka upp min choklad. Den är nästan kall nu men det gör inte så mycket. Jag har blivit varm och min jacka är nästan torr. Det är en sådan där jacka som torkar snabbt.

Jag dricker under tystnad och sitter sedan kvar några timmar efter att chokladen tagit slut. Jag vill inte gå hem. Jag vill stanna kvar här. De flesta av gästerna har gått och andra har kommit. Endast mannen med poesin sitter kvar medan han enträget läser sin bok. Han har snart läst igenom den. Han lägger märke till att jag ser på honom. Han vänder upp huvudet och ser på mig. Hans blick är mörk men varm. Han nickar åt mig och ler svagt. Jag tror att han är blyg. Jag funderar på om jag ska sätta mig vid hans bord. Jag gör det.

Hans blir förvånad när jag drar ut stolen mitt emot och sätter mig ner. Han ser upp och stirrar på mig medan hans kinder får en lätt rosa ton.

- Vad läser du? Frågar jag och ser på honom.

- Vår frost med Bo Bergman, svarar han efter en stunds tvekan. Han röst är svag men han ser på mig medan han svarar.

Jag vet inte vad jag ska säga. Han såg inte ut att uppskatta den givna frågan ”är den bra?” eller ” vad handlar den om?. Därför håller jag tyst. Inte heller han säger nått.

- Är dom dumma mot dig, frågar han efter en stund? Han tvekar men säger ändå frågan han undrat över sedan jag klev in genom dörrarna till caféet.

Först funderar jag på att ljuga. Att säga ”jag har ingen aning om vad du talar om” eller ”nej, det är ingen som är dum mot mig” men i slutändan valde jag att säga sanningen. Det kändes som om jag behövde det. Men då jag inte kan förmå mig att säga orden nickar jag bara. Han verkar förstå.

- Det började för några månader sedan, hör jag mig säga. Han nickar och tar en klunk av sitt starka kaffe.

- Min pappa, Johan Lundholm, jag vet inte om du har hört talas om honom. Jag väntar spänt och blir nästan lättad när han skakar på huvudet.

- Aldrig hört talas om karl, muttrar han och tar en till klunk. Han har fortfarande inte lagt ifrån sig sin bok. Det verkar som om han väntar på att få höra om jag har något intressant att säga.

- Han sitter i fängelse för att han mördat och våldtagit fem flickor. Jag kan se att jag förvånat mannen. Vad heter du förresten? undrar jag.

- Dom kallar mig Bo, säger han släpigt och räcker fram en rynkig hand. Jag möter hans hand och säger att jag heter Jenny.

- Är det du som skrivit boken. Jag nickar mot boken som han håller i.

- Nej, jag råkar bara heta samma sak som författaren, svarar han och tar en klunk kaffe.

- Trevligt att träffas Jenny, säger han och sitter sedan tyst. Jag tror att han vill att jag ska fortsatta att berätta.

- Vad pappa gjorde upprörde många, däribland mina klasskamrater och min mamma. Jag blev från att bara vara en helt vanlig tjej dotter till en mördare och våldtäcksman. Mina klasskamrater bestämde sig för att jag var smuts. Det stannar inte bara vid ord, dom tar varje tillfälle till att använda nävarna. Jag skulle kanske kunna stå ut med det om det inte vore för min mamma.

- Slår hon dig också, undrar han och lägger sakta ifrån sig boken.

- Nej, om hon ändå gjorde det. Om hon ändå visade några känslor, även om det endast skulle vara ilska så skulle det göra mig glad och tacksam. Hon gör ingenting. Hon lever inte längre. Hon går aldrig utanför dörren till våran lägenhet. Hon ligger mest och sover, hon duschar inte om jag inte säger åt henne och hon äter inte heller om hon inte blir tillsagd. Hon tog det hårt, det där med pappa.

- Vad heter din mamma?

- Sofia heter hon. Hon brukade vara så vacker och så full av liv. Hennes hår brukade vara guldfärgat och glansigt inte livlöst och smutsigt. Hon brukade ha de vackraste leenden. Hon sitter i rullstol.

- Oh, jag märkte att han inte verkar veta vad han ska säga. Men det gör mig inget. Det är skönt att bara få prata om det.

- Det var en bilolycka förra året. Hon blev förlamad upp till midjan. Men hon klarade det ganska bra. Hon hade ju pappa och jag tror att de var lyckliga. Vad folk än säger om pappa… Jag växte inte upp med en mördare och våldtäcksman utan med en snäll och kärleksfull far och det är de minnena jag försöker vårda.

- Hur gammal är du? Undrar han och ser på mig. Hans ögon röjer inga känslor.

- 17, svarar jag och frågar sedan hur gammal han är.

- 67 år, svarar han och jag kan se hur hans kinder färgas rosa som om han skämdes över sin ålder. Du verkar ha det ganska piss, fortsätter han att säga och tar sedan en klunk av kaffet. Jag kan inte låta bli att le över hans ordval.

- Är det ingen i skolan som hjälper dig? Undrar han och gör sig beredd på att ta en klunk kaffe men ställer snart ner koppen när han ser att den är tom. Det är inte hans första kopp kaffe sedan han kom hit men han bestämmer sig ändå för att beställa en till. Vill du ha något, frågar han generöst medan han kallar på kvinnan från disken. Hon går fram till oss med sig har hon ett block med ränder på och en vanlig ganska trubbig blyertspenna.

- Nej, jag skakar på huvudet. Han propsar inte utan lämnar mig ifred. Jag väntar till han fått en ny kopp svart kaffe och sockrats det med tre sockerbitar innan jag svarar på hans fråga.

- Det har mest hänt utanför skolan och om jag upplyser skolan om vad mina klasskamrater utsätter mig för måste de ta kontakt med mamma. Jag vill inte att hon ska veta något, hon har nog som det är. Förhoppningsvis varar det inte för alltid. Jag ser hur han kliar sig i det lockiga skägget.

- Hm, svarar han. Tänker du inte göra något. Be någon om hjälp. Undrar han.

- Jag vet inte, säger jag och suckar.

- Varför tror du att din pappa gjorde dom där sakerna mot de där flickorna?

- Jag har ingen aning, säger jag trött.

- Kanske var han sexuellt frustrerad. Du sa att din mamma är förlamad upp till midjan. Kanske ville han bara ha sex men saker och ting gick över styr.

- Fem gånger, undrar jag skeptiskt. Jag har inte vågat tänka på vilka motiv pappa kunde tänkas ha haft. Inte heller nu vill jag tänka på vad han gjort och varför. Jag försöker att alltid tänka på det som enkla fakta. Pappa har mördat punkt. Pappan har våldtagit punkt. Att tänka på det utan känslor. Ibland kallar jag honom med för ”mannen” eller ”46 åringen” som tidningarna kallar honom och inte för pappa.

- Ja, det låter kanske otroligt, men det kan vara en förklaring. Bo tar upp ett cigarettpaket ur sin bröstficka och tar sedan ut en cigarett som han sätter mellan läpparna. Vill du ha en, undrar han och viftar med paketet. Jag skakar på huvudet. Han säger inget utan tar fram en tändare ur en annan ficka. Det är en sådan där enkel man kan köpa på det flesta mataffärer. Han tänder sedan cigaretten. Han drar ett djupt blås och blåser sedan ut röken i en perfekt cirkel. Han ler och jag kan inte låta bli att besvara hans leende.

- Är du pensionär, undrar jag.

- Mm, svarar han och drar ett till blås. Röken fyller luften men det besvärar mig inte. Den är en del av Bo och Bo är en trevlig man. Han ser på mig med sänkta ögon.

- Men skulle det inte vara bättre om du fick hjälp? Din mamma kan komma ur sin depression och du komma bort från dina mobbare.

- Jo, det låter bra. Men det blir oftast bara massa tjafs. Jag har inget förtroende för skolan. De har ännu inte märkt mina problem.

- Finns det ingen annan organisation du kan ringa eller skriva till. Vad heter den där organisationen som hjälper barn. Han tänker en stund innan han säger ”BRIS”.

- Jo, kanske skulle det vara en möjlighet, säger jag lite skeptiskt. Jag skulle vilja säga ”men jag är inget barn!” men jag inser att det skulle vara barnsligt och att i Bos ögon så är jag säkert ett barn.

Vi sitter en stund till och pratar han och jag. Vi lovar att träffas igen, på samma café men nästa vecka. Jag tar min jacka och går sedan ut. Det är både kallt och mörkt ute nu. Jag har dåligt samvete över att jag inte var hemma och hjälpte mamma. Att jag istället tillbringat timmar på ett café.

Hemma märker jag genast att något är fel. Det ligger någon äckligt doft i luften. Är det ångest det luktar? Jag skyndar mig till mammas sovrum och märker till min förvåning och rädsla att hon inte är där. Rullstolen står dock vid sängen som om den väntade på henne. Då hör jag ljudet av rinnande vatten. Badrumsdörren är öppen och jag skyndar mig dit. Det är mörkt. Ljuset är släckt. Jag skyndar mig att tända det. Mamma ligger i fosterställning på det kalla vita kaklet. Kallt vatten strömmar över hennes nakna bleka kropp. Hennes hud har en nästan grå ton och hennes ögon är slutna. Jag kan se blodet rinna ifrån hennes leder, lår, smalben och fötter. Hon har skärsår överallt. Jag ser rakhyvlar ligga bredvid henne.

Först är jag så chokad att jag bara kan stirra sedan faller jag på knä framför henne och börjar skaka om hennes axlar.

- Mamma, mamma, skriker jag högt och gällt. Jag är så rädd och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

- Mamma! Vakna, tjuter jag och fortsätter att skaka henne hårdhänt. Men hennes ögon förblir sluta och hennes kropp lika kall. Jag reser mig upp och stänger av vattnet, skyndar mig sedan till sovrummet och hämtar ett täcke. Det lägger jag över henne. Jag undrar om hon är död. Jag känner på handleden och försöker känna efter en puls. Men jag känner inget. Jag är inte säker på om jag gör rätt. Om jag känner på rätt ställe. Jag tröstar mig med den tanken.

Jag skyndar mig därefter till hallen och till telefonen. Jag slår sedan numret till alarmcentralen så snabbt jag kan. Jag tjuter fram mitt ärende och ber om hjälp.

- Hjälp! Skriker jag i luren. Damen i telefonen ber mig att lugna ner mig men jag kan inte lugna ner mig. Hur kan hon be mig om det? Min mamma ligger kanske död i duschen. Är människan galen, vad tänker hon med. Jag har all anledning att inte vara lugn.

Damen ber mig om min adress. Först kan jag inte komma ihåg vart jag bor. Jag får panik och skriker HJÄLP. Hon ber mig att ta det lugnt på nytt. Hon talar med en snäll och mjuk röst och ber mig att lugna ner mig. Jag tar några djupa andetag och säger sedan vart jag bor. Hon säger att hjälp är på väg. Sedan tills ambulansen kommer talar hon till mig med samma mjuka röst som förut. Hon ber mig att titta till mamma. Säger vad jag ska göra. Hur jag ska känna efter pulsen.

Ambulansen kommer och lägger upp mamma på en bår. De säger att hon som tur är inte är död men att det var i sista sekunden. Jag får följa med i ambulansen till sjukhuset. Vi åker snabbt längst gatorna och det dröjer inte länge innan vi kommer till sjukhuset även om det känns som en evighet.

Tiden går sakta framåt. Jag får sitta länge och vänta medan de undersöker mamma. En snäll sköterska ger mig en kopp te och sitter sedan bredvid mig och håller om mig en liten stund. Men hon måste snart gå, hon har patienter att ta hand om.

Läkaren kommer ut och säger att mamma har haft tur. Hon kommer att överleva men hon måste ligga på sjukhus ett tag, under tiden får jag bo hos en trevlig och snäll familj, säger han.

Men mamma kom inte tillbaka. Hon hamnade på ett hem och där sitter hon nu. Jag får stanna kvar hos den ”trevliga familjen” som förresten är ganska schysta. Varje tisdag så går jag till caféet och träffar Bo. Vi har blivit goda vänner. Jag har också bytt skola nu. Jag är fortfarande ingen social typ med massor av vänner. Jag håller mig mest för mig själv. Men det trivs jag ganska bra med. Min pappa har jag ingen kontakt med. Jag har insett att han inte är mannen jag en gång kallade min pappa.

Slut

FESTEN

Jag vakande med en sur smak i munnen och med en sjujäkla huvudvärk och hade ingen aning om vart jag var. Jag grimaserade illa och smakade med munnen medan jag såg mig omkring och försökte orientera mig. Jag verkade befinna mig i en skrubb av något slag. Jag kände lukten av skurmedel och andra starka dofter och jag kunde se flera städredskap där jag satt på golvet lutad mot en kall grå vägg. Jag huttrade till och började gnugga händerna. Jag såg ner på mina fingrar de var långa och smala och om jag tittade noga kunde jag se att alla mina naglar var trasiga och korta. Jag rynkade pannan. Vad var det egentligen som hände igår? Jag försökte resa mig upp i mörkret, kanske hitta en kontakt att tända lampan med. För jag var säker på att det måste finnas en lampa. Att resa sig var inte det lättaste. Hela min kropp värkte och mina muskler ville inte lyda mig. Mina ben propsade på att vika sig och huvudvärken gjorde det inte lättare. Jag fick försöka flera gånger innan jag gav upp. Jag hade till och med försökt att resa mig genom att stödja mig på hyllorna som var uppskruvade på väggen men med det hade också misslyckats. Mina armar värkte, min rygg och mina ben värkte och benen värkte det. Jag koncentrerade mig och försökte minnas vad som hände under gårdagen. Jag minns hur jag gjorde i ordning mig för att gå till en fest som en kompis hade tipsat mig om. Jag spenderade timmar med att välja ut kläder och att sminka mig. Jag blev aldrig riktigt nöjd och irriterade både mamma och pappa som tyckte att jag betedde mig väldigt fånigt. Tillslut bestämde jag mig för ett par åtsittande svarta jeans, svart var aldrig fel, och en liten topp i vitt som knappt dolde magen och med som man snörade där bak så att det skulle sitta åt, lite som en korsett fast betydligt modernare. Jag visste att jag såg bra ut när jag skulle gå, jag hade på mig en snygg skinnjacka och var läckert sminkad med ett rött läppstift, svart fyllig maskara och en skuggig ögonskugga. Jag bar håret utsläpp i vågor över ryggen och i öronen hade jag stora ringar. Jag minns hur jag log mot spegelbilden en sista gång innan jag tog min väska och gick ut gnom dörren. Jag fick skjuts av min kompis äldre pojkvän som körde oss i hans ganska nergångna bil. Min kompis var lika uppklädd som jag och minst lika upprymd och förväntansfull. Detta var våran första riktiga fest. En fest då man inte bar party hattar och lekte fåniga lekar som fickdamm eller nått. Nej, det här var en fest då man dansade med killar, drack alkohol till man trodde att man skulle spy och bara hade ass roligt. Festen fick jag veta hölls hos Mike, han bodde i ett villa område, hade ett stort hus och en stor tomt och det bästa av allt hans föräldrar var i Spanien en vecka. Vi skulle få huset alldeles för oss själva. På vägen stoppade vi hos Mirakel Kalle som han kallades, vi gav honom några sedlar och hade snart flera flaskor sprit med oss i baksätet. Jag och min kompis Sanna började förfesta, vi körde ju trots allt inte. Vi mixade vodka med coca-cola i plastmuggarna vi hade med oss sedan drack vi girigt upp. Genast blev allt så mycket roligare och det var som om i inte kunde sluta skratta. När vi väl kom till Mike var vi redan ganska lulliga och vi snubblade ur bilen. Sannas pojkvän tog henne i armen och jag fick gå ensam. Tillsammans gick vi genom dörren som var öppen. Musiken dundrade genom väggarna och glasskåpen darrade. Något Mike inte verkade så bekymrad över då han satt i soffan och hånglade med en tjej. Henne kände jag igen från skolan, hon gick i nian liksom jag men hon var betydligt mer populär än jag och jag gissade att det här var långt ifrån hennes första riktiga fest. Jag försökte att inte stirra på dem allt för mycket även om synen av dem hånglandes på soffan fascinerade mig. I början satt jag mest i en annan soffa och drack medan Sanna dansade med sin pojkvän till någon långsam låt som spelades på högsta volymen. I början hade det höga ljudet stört mig men efter någon time eller så brydde jag mig inte särskilt mycket. Men sedan, det var då det roliga började, då Philip bjöd mig upp och vi började dansa. Först kändes det lite obekvämt att stå honom så nära men sedan njöt jag av värmen och av doften av hans rakvatten. Jag höll armarna om honom och han om mig och vi dansade till flera låtar innan vi satte oss ner i en soffa. Vi drack lite och pratade lite. Han undrade vilken skola jag gick i och han berättade att han redan slutat skolan och att han nu jobbade. Jag kände hur jag blev mer och mer tung i huvudet och ändå drack jag bara mer och mer. Jag protesterade inte när Philip lade sin hand på mitt lår och började smeka mig inte heller när hans tunga letade sig in i min mun. Om jag hade varit nykter hade jag säkert oroat mig över hur jag skulle göra, hur man egentligen kysstes på riktigt. Jag hade visserligen sett folk göra det många gånger men jag hade inte riktigt gjort det någon gång själv. Men nu påverkad av alkohol och inte riktigt medveten om allt som föregick runtomkring så lät jag mig bara ryckas med. Jag minns hur vi gick upp på övervåningen och in i Mikes föräldrar sovrum. Jag tror att vi låg i deras säng och hånglade lite. Kanske smekte han mina bröst. Jag är inte säker på om jag gillade det. Inte ens nu, liggande på golvet i en städskrubb med huvudvärk och värk i kroppen har jag kommit underfund med om jag gillade att han tog mig på brösten. Hur fortsatte kvällen? Det kändes som om det var en mur som hindrade mig från att komma ihåg vad som hände senare. Låg jag med Philip? Jag kände hur osäkerheten fyllde mig. Hoppas jag inte låg med Philip, tänkte jag medan jag kände hur paniken kom krypande. Jag fortsatte att försöka minnas som hände sedan. Men inget kom. Istället blickade jag ner på mina trasiga naglar. Jag kunde inte se så mycket i mörkret. Då kom jag att tänka på min väska. Vart var den? Låg den bredvid mig kanske? Jag försökte se mig om efter min väska. Men det var inte så lätt då det var så mörkt. Istället trevade jag med mina händer runt omkring mig där jag satt, men ingen väska och därmed ingen mobiltelefon och därmed ingen hjälp. Minuterna hade tickat iväg sedan jag vaknade och jag började känna mig både förtvivlad och rädd. Jag svor högt medan jag kände hur tårarna samlades i mina ögon. Vad skulle ta mig till, frågade jag mig och lät tårarna rinna ner längst mina kinder. En tår fastnade i min mungipa och jag kände den salta smaken i min mun och jag insåg hur hungrig jag var. Jag hade inte ätit nått sedan klockan fem igår. Visserligen hade jag ingen aning om hur mycket klockan var nu. Inte förrän nu upptäckte jag hur smutsiga mina jeans var. Längst ner på smalbenen så satt intorkad lera. Det regnade ju igår och marken hade blivit lös och kletig. Jag måste ha varit ute efter att jag hånglat med Philip. Plötsligt får jag en galen impuls, tänk om jag skulle äta leran. Jag resonerade så, jag var ju hungrig och inlåst utan en aning om när jag skulle tänkas komma ut. Men ändå kunde jag inte förmå mig till att skrapa bort lera från byxbenet och stoppa det i munnen. Jag rös till och med av bara tanken. Jag kunde ju faktiskt ropa på hjälp. Något som borde ha varit min första reaktion. Ändå kändes det så jobbigt att prata än mer ropa. Jag hade ingen ork i kroppen. - Hjälp, började jag smått men tveksamt. - Hjälp, fortsatte jag lite högre med samma tveksamhet. - Hjälp! Hjälp mig någon! Skrek jag sedan. Jag fortsatte ett bra tag och var på väg att ge upp hoppet då ingen kom. Jag hörde hur låset vreds om. Dörren öppnades och ljus strömmade in. Först blev jag bländad men efter att jag blinkat några gånger kunde jag se klarare. Det var Mike. - Vad gör du här? Frågade han mig förvånat. Jag började nästan gråta. Jag vet inte varför jag var inlåst här! Ville jag skrika. Istället bad jag honom att hjälpa mig upp. - Jag kan inte stå, gnällde jag. - Kom. Mike tog mig under armen och drar mig sedan upp. Städskrubben visade sig ligga i källaren så vi var tvungna att ta oss upp för en brant trappa innan vi kunde komma till övervåningen. Han skjutsade mig hem. I veckor efteråt undrade jag vad som hänt. Ingen verkade veta och om de visste så sa dem i alla fall inget. Men jag fick en aning då jag flera veckor senare upptäckte att jag väntade barn…

Slut

En Illegal abort

En illegal abort

Miriam McCaully stirrade skrämt på den vassa kniven. Barnet i hennes mage sparkade till och det stockade sig i halsen på henne. Hon tröstade sig med att mannen som kallade sig dr Abraham åtminstone steriliserade kniven innan han började operationen, det var i alla fall det hon trodde att han skulle ha flaskan med den billiga spriten till.

Innan hade han raka henne där snittet skulle läggas och hon fick en mugg med ett medel som neutraliserar syrorna i magen, något han stulit från apoteket där han arbetade. Han hade givit henne ett stark smärtstillande medel med hjälp av en engångstruta och tvättat hennes mage med bakteriedödande medel.

Hon hade träffat Michael på en chatt på Internet. Det var under en tid hon kände sig väldigt ensam, hon hade glidit ifrån den enda vän hon hade och hon hade upptäckt att hon inte alls delade sina föräldrars tro på Kristus och hans lära. Michael hade varit otroligt snäll och förstående. Trots att det var en stor ålderskillnad, hon var femton och hans trettisju år så kändes de som om det kunde prata om vad som helst. De bytte telefon nummer och hade snart daglig kontakt.

Dr Abraham tog på sig ett par glasögon, log tröstande mot henne och satte ner knivbladet mot hennes spända hud lång ner på magen, han tänkte göra ett bikini snitt.

*

Miriam såg sig i spegeln och erkände att hon inte bara såg oskyldig ut utan också naiv. Men hon var hemma nu och om hennes föräldrar fick syn på henne så skulle dom inte ha något att anmärka på. Hon var klädd i en vid vit kjol med snygga veck och en tunn och söt liten rosa blus med små vita knappar på. Hon bar sitt bruna långa hår i en hästsvans, det var för opraktiskt att ha det utsläppt, hennes föräldrar var väldigt konservativa och tyckte inte att en flicka skulle ha kort hår därför hade de blivit så att hon inte klippt håret och att det nu var väldigt långt.

Miriam var inte alls nervös över att träffa Michael för första gången. Hon var tvärt om väldigt förväntansfull och glad. De skulle träffas i Dublin på ett café som Michael brukade gå till. Så Miriam skulle ta bussen dit. Hon bodde i särskilt lång från huvudstaden, det var bara någon timme dit med bil. Men hennes hus låg ändå väldigt långt ute på landet. Det fanns inte direkt något att göra där hon bodde. Det var också en anledning till att hon börjat använda datorn så mycket.

Miriam sa till sina föräldrar att hon skulle hälsa på en vän, samma vän som hon inte haft någon kontakt med sedan hon träffade Michael. Men varken hennes far eller mor reflekterade mer över vad hon sagt, kanske gå grund av att de inte märkt hur deras dotter dragit sig tillbaka och numera spenderade de största delarna av dagarna på sitt rum och framför datorn.

Det var inte så att de inte brydde sig. Det fanns flera anledningar till att saker och ting var som det var. Mary och John hade försökt länge innan de lyckades få barn och båda hade passerat fyrtioårssträcket när de hände. De var nu snart sextio år och hade inte samma energi som yngre föräldrar. De litade också på att Miriam med sin goda katolska uppfostran skulle uppföra sig väl och bete sig som en sann kristen och genom det inte råka ut för något. De visste inte att hon var en helt annan person med Michael, en mer frimodig, öppen och modern person.

Miriam tog bussen till Dublin och hittade snart caféet Michael pratat om. Det gick smidigt och det tog inte långt tid innan hon klev in genom dörrarna till caféet.

Innanför var det varmt och i luften låg doften av kaffe, choklad och nybakade bullar. Miriam log medan hon svepte med blicken över lokalen. De var gäster utspridda lite varstans. Hennes blick stannade på en man som satt med ryggen mot henne, han läste en tidning och drack kaffe. Trots att det var mörkt i lokalen och han inte visade ansiktet kände hon genast igen honom ifrån fotografiet. Hon tog upp fotografiet och fingrade på det. Det var slitet då hon fingrat och tittat på de så mycket de senaste månaderna.

Fotografiet föreställde en man med tunt mörkblont hår i en cool och ungdomligfrisyr som inte alls passade en man i hans ålder – behagligt blåa ögon, lagom stor näsa, bra kindben och smala läppar vridna i ett snett leende.

Miriam gick fram till mannens bord. Hon harklade lite och mannen vände sig om. Han fick syn på henne och hans ögon vidgades av igenkännande. Han log brett, ställde sig upp och höll ut armarna.

Miriam tvekade inte att gå in i hans armar och besvara hans kram. Hon kände hur han slöt sina armar om hennes smala kropp. Hur hans händer vilade på hennes höfter och han begravde huvudet i hennes hår och drog in hennes doft. Doften av en billig parfym hon köpt på en mataffär. Han höll henne lite för länge för att hon skulle känna sig bekväm.

Efteråt satt de och pratade vid bordet. Michael frågade om hon ville ha något att dricka. Hon svarade lite blygt att hon gärna kunde ta lite te. Michael reste sig därför upp och gick och beställde en kopp te av tjejen i kassan. När han kom tillbaka ställde han ner en kopp med rykande te framför henne.

Snart gick hennes blyghet över och de pratade otvunget. Miriam kände sig glad både för att hon gått med på att träffa honom och för att det gick så bra när hon äntligen träffade honom.

De talade i några timmar innan Michael bjöd med Miriam hem till sig. Återigen kände Miriam sig tveksam. Hon var trots allt uppfostran i tron på att sexuelltumgänge utanför äktenskapet var något fult och skamligt, att det bara var dåliga flickor som hade det. Miriam var ingen fin och duktig flicka men hon var heller ingen dålig flicka.

Nu kände hon sig fånig som tvekade. Vem hade sagt att de skulle ha sex om de gick hem till honom, frågade hon sig skeptiskt. Hon slog bort den lilla rösten i huvudet som envetet skrek ”VARNING” ”VARNING”.

Hon följde med honom och fick åka i hans fina Porsche.

- Miriam vet du hur sexig du är? Frågade han när de satt i hans bekväma skinnsoffa i hans lägenhet. Han bodde i en trerumslägenhet mitt i centrum något han hade råd med då han ägde ett växande och väletablerat företag.

- Nej, rodnade Miriam. Hon kände hur han tryckte sina lår mot hennes där det satt. Hon kände sig obekväm. Hon satt med ihop pressade ben och händerna hårt knutna i knäet.

- Jo, han lutade sig närmre och stack in huvudet i hennes hår. På nytt kände han hennes parfym och kände hur han hårdnade. Miriam kände att hon tappat kontrollen och de var ingen behaglig känsla. Vad skulle hon göra nu? Hon hörde hur han stönade och lade händerna om hennes midja.

- Kom här, viskade han och lyfte upp henne i sitt knä. Hon var stel i hans famn.

- Michael, jag vill inte det här, protesterade Miriam lamt. Hon hörde darrningen på sin röst och förbannade att hon var så svag.

- Det är ju bara en kyss, viskade han och kupade händerna om hennes ansikte. Han böjde på huvudet och smakade på hennes läppar. Miriam försökte vrida på huvudet men hölls fast av hans händer.

När kyssarna inte ville upphöra och hans händer sakta men säkert förflyttade sig från hennes ansikte ner till hennes bröst, smekte dom och sedan fortsatte ner till triangeln mellan hennes ben – försökte Miriam knuffa bort Michael. Men han var för stark. Då började hon slå på hans bröstkorg med knytnävarna medan hon skrek åt honom att han skulle släppa henne.

- Släpp mig! Skrek hon för full hals.

- Du vet ju att du vill, svarade han och släppte henne. Miriam pustade ut och kände sig lättad. Ja, i alla fall tills hon upptäckte att Michael tog av sig sina kläder tills han stod naken framför henne. Han gick mot henne, gav henne inte en chans att fly och tog av henne hennes kjol, blus och underkläder.

*

Miriam vaknade upp, hela hennes kropp värkte och hon lade märke till att den var fylld med blåmärken. Då mindes hon och kände hur tårarna steg i hennes ögon. Det hade varit fruktansvärt och smärtsamt. Hon hade skrikit och gråtit, bönat och bett men inget hade hjälpt. Han hade tagit det han ville ha ändå.

Som smög upp ur sängen så tyst hon kunde. Hon ville inte för allt i världen väcka Michael som fortsatte att sova i sängen. Han låg med utbredde händer och med ett fridfullt uttryck i ansiktet som om att ta ifrån femtonåringar oskulder var något han gjorde varje dag.

Miriam hade tur, ytterdörren var lätt att låsa upp och hon kunde därefter ta sig till bussen. Miriam skyndade sig. Tårarna brände bakom ögonen och hon hade en klump i halsen. Hon snörvlade till medan hon gick i ljuset av gatlyktorna till rätt busshållplats.

Mary och John låg och sov när hon kom hem. De hade antagit att hon kommit hem tidigare, inte nu sent på natten och att hon tillbringat resten av dagen på sitt rum. Hennes frånvaro under middagen förklarade de på samma sätt, att hon var på sitt rum och inte var hungrig.

*

Miriam tänkte tillbaka på månaderna som följde.

*

Först hade hon ignorerat alla tecknen, hennes stigande aptit, det konstanta illamåendet, de ömmande brösten och de plötsliga humörsvängningarna. Hon ville inte erkänna sanningen. Den hemska natten med Michael när hon förlorat sin oskuld hade haft konsekvenser. Hon som bara velat glömma allt.

Michael hade gjort flera försök till att kontakta henne. Han hade ring så många gånger och så ofta att Miriam valt att byta telefonnummer. Han hade till och med ring på hennes dörr en gång. Miriam hade ingen aning om hur han fått tag på hennes adress. Men som tur var hade det varit John som öppnat. Han hade snabbt avfärdat Michael och sedan bett honom att aldrig mer komma tillbaka. Miriam hade fått en häftig utfrågning men det var också allt.

Miriam gick snart upp i vikt och det i rasande fart. Hon som alltid varit så slank och fin. Hon slutade att ha på sig sina söta figursydda blusar och köpte i stället stora tröjor och bomullsbyxor med resår i midjan.

Mary kände sig skyldig att fråga vad det var som var på gång. Hon och Miriam satte sig ner i köket. De drack varsin kopp te och tyckte båda att de var i en pinsam situation. Det dröjde länge innan modern tog till orda. Under tiden satt Miriam tyst med en martyrisk min i ansiktet.

- Äh, älskling… du vet att du kan berätta vad som helst för mig, börjar Mary trevande. Men sanningen var att Miriam inte alls kunde berätta saker för Mary de hade inte ett sådant förhållande.

- Vad skulle det vara, frågade Miriam oskyldigt medan hon fingrade på koppen.

- Du har ändrat din klädstil, kommenterade Mary som om det förklarade allt.

Miriam låtsades se dum ut som om hon inte en aning om vad modern ville komma med det.

- Hur kommer det sig gumman, Mary använde mer smeknamn än vanligt. I själva verket använde hon aldrig smeknamn. Hon kallade John för John och Miriam för Miriam.

- Åh, du menar det att jag är ändrat min stil. Miriam hade ingen aning om vad hon skulle säga. Hon tänkte förbrilt.

- Ja, gumman det är just det jag menar, sade Mary lite otåligt. Hon såg snabbt på klockan. Det var snart hög tid att göra i ordning middag.

- Mamma, jag har tänkt mycket på Jesus och kommit fram till att han säkert ville att jag skulle klä mig blygsamt och inte det minsta utmanande så jag bytte ut min garderob, ljög Miriam och såg hur modern sken upp.

- Ja, det har du nog rätt i. Kanske skulle jag också klä mig så, sade hon och reste på sig. Tydligen var utfrågningen avslutad. Miriam pustade ut.

Månaderna gick och Miriams mage växte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Hon funderade mycket på abort. Men det var lagligt. Det var endast lagligt och hennes liv skulle vara i fara och det var de ju inte.

Hon kollade runt på Internet och hittade en man som kallades dr Abraham. Han var egentligen ingen doktor utan arbetade bara på apotek. Han utförde aborter mot betalning. Femtusen skulle han ha.

Miriam tvekade. Det kändes fel att skada barnet, barnet som börjat sparka och som levde i hennes mage, livnärde sig henne, barnet som hon kommit att hålla av. Men hon var alldeles för ung för att skaffa barn. Hon var bara femton år. Hon lekte med tanken på att adoptera bort babyn men kom fram till att då skulle hennes föräldrar få reda på henens graviditet och då skulle hon hellre behålla barnet själv. Hon kunde inte leva med att hennes barn fann någonstans där ute i världen, levde och mådde bra, men med en annan mamma än henne.

Rädslan för att henne föräldrar skulle få reda på något fick henne att bestämma sig för att göra en illegal abort. Något som inte bara dödade hennes barn men som också kunde få oanade konsekvenser för henne själv.

Hur hon skulle få tag på femtusen och snabbt hade hon ingen aning om. Hon hade inget annat val än att tjäna ihop pengarna själv. Hon fick ett kvällsjobb på en kiosk, bara några timmar tre dagar i veckan. De tog henne tre månader att samla ihop femtusen och vid det laget var hon redan i femtemånaden och det gick snart inte att dölja hennes tillstånd med stora tröjor.

Hon tog sedan kontakt med dr Abraham via Internet. Han undrade om hon visste vart de kunde utföra aborten. Hon tänkte och sade sedan att det fanns ett övergivet skjul, bakom skogen och bort på en kulle, dit gick inga.

*

Vinden letade sig in mellan plankorna som utgjorde väggen och kylde ner skjulet. Taket var trasigt och månen blickade ner på henne där hon låg på ett bord. Hon bar underkläder och inget annat. Hon rös till och stirrade ner på sin mage. Magen låg rund och mjuk. Hon kunde inte låta bli att smeka den. Hon brydde sig inte om knivbladet som lutade mot hennes hud. Dr Abraham stressade inte heller.

Han insåg att hon behövde ta farväl till sitt barn. Han lyfte därför kniven och lade ner den på bordet. Den unga flickan lyfte på huvudet och såg förvånat på honom. Han log uppmuntrande mot henne och satte sig sedan på en bänk som stod mot ena väggen. Han frös men sade inget då han insåg att flickan måste frysa mer. Han tyckte synd om henne. Undrade hur gammal hon var och varför hon beslutat för att göra abort, med tanke på att hon var så gravid och verkade så fäst vid sitt barn.

Han såg på hur hon smekte sin mage, som om hon smekte sitt barn. Han hörde hur hon snyftade men försökte att inte låtsas om det, för hennes skull. Han såg hennes tårar. Men han höll tyst. Han hade inte med att göra vilka anledningar hon hade. Det var hennes beslut och hennes kropp. Han tänkte heller inte försöka prata henne ifrån att göra en abort. Han hörde hur hon sjöng en vaggvisa, tyst och med en vacker röst.

- Nu är jag klar, viskade hon hest. Hennes kinder var dränkta av salta tårar och smärtan lyste ur hennes ögon. Men hon verkade inte rädd. Rädd för sitt liv och för vilka konsekvenser aborten skulle ha. Hon verkade mer sorgsen.

- Okej, dr Abraham försökte att le uppmuntrande men märkte att hon inte verkade bry sig.

Han gick fram till henne, gav henne en trasa.

- Vad ska jag göra med den här, viskade hon och höll i trasa.

- Stoppa den i munnen, svarade han. Jag har givit dig bedövning, men du kan uppleva obehag och vilja skrika.

Hon gjorde som han sa. Han bad en kort bön till Gud. Först bad han om styrka och om hjälp sedan bad han om förlåtelse. Sedan sänkte han knivbladet mot hennes mage. Han började skära lite i huden. Hörde henne skrika och kände henne vrida sig.

- Ligg stilla, bad han tyst. Han förstod att det måste vara jobbigt för henne.

Han fortsatte att skära, noga med att inte skära för djupt. Han tog en ren trasa som var blöt av sprit och torkade bort lite av blodet som sipprade fram. Sedan fortsatte han att skära. Miriam fortsatte att skrika. Hon var glad att hon hade trasan i munnen. Hon kände redan att hon ångrade sig men vågade inget säga. Hon hade gjort ett val.

Han började skara igenom sju lager av vävnad, men stannade redan när han skär igenom huden.

Han kände sig ledsen och sorgsen över att döda ett litet liv. Men det var hans jobb.

Han kastade en blick på flickan.

- Ska jag fortsätta? Du kan fortfarande ångra dig. Jag kan sy ihop dig och du kan behålla ditt barn. Han såg hur hon öppnade ögonen för att sedan stänga dom snabbt.

- Ja, svarade hon. Först var det så tyst så att han inte hörde. Men sedan sade hon på nytt Ja. Hon vägrade att öppna ögonen. Hon blödde och började bli slö. Smärtan var hemsk.

Då fortsatte han att skära och kom igenom fettvävnaderna, facsia, muskulaturen, bukhinnan och så småningom livmodern och fostersäcken. Där på tog han bort barnet. Sedan fortsatte han med att klippa navelsträngen.

Han torkade av fosterfettet från babyn och lade det i ett lakan och såg hur det vita lakanet färgades rött. Babyn som var en liten pojke hade kunnat svälja, känna, sparka och röra på sig. Barnet hade ögonlock och hade just börjat utveckla sitt luktsinne. Han kände sig sorgsen. Det lilla livet fanns nu inte mer. Utan låg blodigt i ett lakan.

Han arbetade sedan snabbt. Tog bort moderkakan och de andra resterna och masserade sedan livmodern tills den dragit ihop sig. Sydde sedan snabbt ihop henne och avslutade med att ge henne en värktablett och att ge henne rådet att vila några dagar och helst undvika att röra mycket på sig tills stygnen var läkta.

Operationen tog inte mer än fem minuter det var efterarbetet som tog längst tid men också det varade inte länge, ca tjugo minuter.

Han tog sedan itu med att gräva ner babyn ute i skogen, torka bort allt blod, göra rent kniven och verktygen bäst han kunde medan han lät henne klä på sig bäst hon kunde. Sedan körde han henne hem. Han stannade några kvarter längre bort. Sedan sade han adjö. Han frågade inte efter hennes namn. Han tänkte inte på vad han gjort eller på hur länge han kunde få sitta i fängelse om polisen fick tag på honom.

Hon gick sedan på darriga ben hem. Det var jobbigt och hon fick stanna flera gånger, hon lutade sig mot stolpar medan magen värkte och tårarna rann ner längst hennes kinder. Hon kände på magen. Kände där det varit en baby men nu ett tomrum. Hon ångrade sig, ångrade att hon inte behållit sin lilla pojke. Hon undrade vad hon skulle ha kallat honom. Hon ångrade att hon berättat sanningen för sina föräldrar och utstått skammen och utfrysningen av sina kamrater och familjens bekanta.

Hon saknade värmen i magen. Hon inbillade sig att hon kände en spark. Hon orkade inte fortsätta, hon var trött och hon mådde dåligt. Skulden rev i hennes kropp och saknaden var outhärdlig. Hon satte sig ner på gatan och lutade sig mot en lyktstolpe. Bakom henne växte en rosenbuske med törnen. Hon kände den goda doften och slöt ögonen.

- Mattias, Fredrik, Richard, Pontus, kanske något religiöst som Isak eller Daniel, funderade hon medan minuterna tickade iväg.

Slut