Stå fasta, på rad och hand i hand

De stod på rad, hand i hand och väntade på att byggarbetarna skulle ge sig av. De stod fasta och med beslutsamhet och inväntade ett tecken, ett tecken på att deras röster hade blivit hörda. Grävmaskiner, rivningsmaskiner av märket Brokk flera med betongsaxar och arbetare iklädd röda skyddshjälmar och orange färgade västar stod och väntade på att få riva den stora gamla byggnaden som visserligen behövdes renoveras för att kunna bebos men som att ett mycket speciellt värde i att den var gammal. Susie, John och Marcus var några av dem som inte tänkte låta kommunen riva det gamla huset. Därför stod de med de andra tjugofem personerna och väntade, väntade på att kommunens representant skulle erkänna sig besegrad. De hade avgett ett löfte. De skulle aldrig vad som än hände rubba en centimeter och låta den gamla byggnaden rivas och låta en minigolfbana ta des plats. Kommunens representant också kallad Harald Svensson var mycket upprörd, han pekade med sitt paraply i vädret, skrek och gormade. Taktkänsla och diplomati var något han saknade. Han körde på likt en ångvält och brydde sig inte om sin yngre kollegas rodnande kinder. - Det är just typiskt att de sablas miljönissarna ska lägga sig i allt och demonstrera. Demonstrera och åter demonstrera. Kan de inget annat, de där jävla typerna, skrek han och drog sitt hår. Hans unga kollega, Lille Hans som de kallade honom. Stod tyst bakom Harald Svensson och skämdes. Han tittade upp mot himlen, lade märke till några oroväckande svarta moln som närmade sig platsen där de alla stod, det var ju typiskt att Harald skulle ha en sådan tur att han tagit med sig ett paraply. Han var säkert typen som såg på nyheterna varje morgon och hört om chansen att det skulle bli regn. Något Lille Hans inte varit medveten om när han steg utanför dörren i morse. Inte heller hade vetat hur jobbig och urlöjlig hans dag skulle kännas eller hur mycket han skulle skämmas över Harald som faktiskt jobbat på kommunen i snart tjugo år och borde veta bättre. Det var också en anledning till att han fick vara kvar, det faktum att han varit där så länge. Men det var som tur var inte många år kvar till han skulle gå i pension. Han vände bort blicken mot himlen och ner mot marken. Där såg han att han behövde knyta skosnörena. Han vägde lite med fötterna. Visslade lite. Harald Svensson bröts i sitt ursinne av ett glatt visslande. Hans ögon trängde nästan ur sina hålor när han vände sig om och fick se Lille Hans stå och vissla medan han böjde på benen och såg fånig ut. Harald fnyste. Lille Hans skämde ju helt klart ut honom. Varför hade han blivit tvungen till att ta med sig honom? Han hade situationen under kontroll och Lille Hans var ändå bara i vägen, vart han än var. Harald väcktes ur sina funderingar av en regndroppe som träffade honom på näsan. Då log han plötsligt. Han hade paraply, ingen annan hade paraply men han hade det. Han kände sig väldigt nöjd med sig själv. Han hade sett på nyheterna på vädret i morse att det var stor chans att det skulle bli regn och nu blev det de. Han tog upp paraplyet, viftade lite med det medan han hade en självgod min i ansiktet. Sedan drog han upp det och hörde smattrandet av att regn mot paraplytyget. Han kunde inte sluta le. Han, Harald Svensson var den enda som inte blev blöt. Lille Hans såg hur Harald lyste upp och fick ett självgott ansiktsutryck i ansiktet precis som en katt som lapar i sig grädde. Han kunde inte låta bli att grimasera där han stod och kände att han blev allt blötare allt efter som regnet forsade ner. Han gnisslade tänder och kände för att skrika så som Harald gjort en stund innan. Men han hade något som kallades självkontroll. Susie, John och Marcus darrade och frös. Det skulle bli en lång eftermiddag, mycket på grund av att Harald Svensson hade varit så förutseende att han tagit med sig ett paraply, vilket innebar att han kunde stå där och vänta hur länge som helst, torr och varm medan demonstranterna blev blöta och kalla och missmodet växte. De förbannade regnet, tänkte de när de hördes hur de började pratas länge bort i raden. Det var några som diskuterade vare sig de skulle stanna ett tag till eller gå. - Alla stannar, det är bara lite regn, ropade John till alla för att få slut på pratet. - Men vi är blöta och kalla, vi vill gå hem, kontrade de. - Vi har givit ett löfte, ett löfte om att bevara denna kära byggnad, detta kulturarv och vi ska hålla det, sade Susie med hög röst. - Vi kommer att få lunginflammation och dö, fortsatte de att gnälla. - Inget mer gnäll, vi stannar och där med basta, skrek Marcus. - Men vi kommer att dö, gnällde de på nytt. - Ja, ni kommer att dö, skrattade Harald som kommit fram till de och följde intresserat deras ordväxling. - Lyssna inte på honom, sade John och gav Harald en giftig blick. - Jo, lyssna på mig. Gå här ifrån innan ni blir sjuka. Sjukhusen är så överfulla och underbemannade att de inte kommer att ha tid med er om ni blir sjuka, haha, haha. Skrattade han. Ordväxlingen följde och Lille Hans kom och höll de sällskap. Han hade händerna djupt nerdragna i fickorna, håret var blöt och låg klistrat på huvudet, luggen som han inte haft tid att klippa täckte till hälften hans ögon. Plötsligt släppte några taget. De tog några kliv från demonstranterna och blev numera föredettingar och fiender. Raden var bruten och folk började bege sig hem. - Det at bara lite regn, skrek Susie. Kom tillbaka, fortsatte hon. Det verkade som om Harald vunnit. En stor svart och glänsande bil svängde upp bredvid dem. Ut klev en svart man i dyr kostym och med svarta glasögon. Han stoppade ner handen i bröstfickan och tog fram vad som såg ut att vara ett check häfte. - Jag köper den här kåken, sade han med sin mörka rökfyllda röst. Hur mycket ska ni ha för den? Frågade han vidare. - Huset är inte till salu, det ska rivas, käftade Harald och spände ögonen i den svarta mannen. Den svarta mannen höjde på ögonbrynen, vände sig till sin chaufför och undrade vad den korta lilla upprörda mannen framför honom ville. - Gubbe lille, säger jag att huset är till salu så är det de, sade han och spände ut den stora magen. Sedan skrattade han ett högt bullrande skratt. När han väl blev medveten om att det regnade kastade han en arg blick upp mot himlen. Genast försvann molen och solen tittade fram. Ljuset fick hans kala hjässa att glänsa. När Harald såg de, såg hur främlingen kunde bestämma över vädret blev han rädd och gick med på att låta främlingen köpa huset. Vad kollegorna på kommunen skulle säga visste han inte. - Ni alla kan gå hem, sade främlingen medan han tände en stor fet cigarr. Huset ska inte rivas, det är numera mitt. Tre månader senare sprängde han huset med dynamit, styckade upp tomten, sålde tomträtter och tjänade miljoner. Slut