En Illegal abort

En illegal abort

Miriam McCaully stirrade skrämt på den vassa kniven. Barnet i hennes mage sparkade till och det stockade sig i halsen på henne. Hon tröstade sig med att mannen som kallade sig dr Abraham åtminstone steriliserade kniven innan han började operationen, det var i alla fall det hon trodde att han skulle ha flaskan med den billiga spriten till.

Innan hade han raka henne där snittet skulle läggas och hon fick en mugg med ett medel som neutraliserar syrorna i magen, något han stulit från apoteket där han arbetade. Han hade givit henne ett stark smärtstillande medel med hjälp av en engångstruta och tvättat hennes mage med bakteriedödande medel.

Hon hade träffat Michael på en chatt på Internet. Det var under en tid hon kände sig väldigt ensam, hon hade glidit ifrån den enda vän hon hade och hon hade upptäckt att hon inte alls delade sina föräldrars tro på Kristus och hans lära. Michael hade varit otroligt snäll och förstående. Trots att det var en stor ålderskillnad, hon var femton och hans trettisju år så kändes de som om det kunde prata om vad som helst. De bytte telefon nummer och hade snart daglig kontakt.

Dr Abraham tog på sig ett par glasögon, log tröstande mot henne och satte ner knivbladet mot hennes spända hud lång ner på magen, han tänkte göra ett bikini snitt.

*

Miriam såg sig i spegeln och erkände att hon inte bara såg oskyldig ut utan också naiv. Men hon var hemma nu och om hennes föräldrar fick syn på henne så skulle dom inte ha något att anmärka på. Hon var klädd i en vid vit kjol med snygga veck och en tunn och söt liten rosa blus med små vita knappar på. Hon bar sitt bruna långa hår i en hästsvans, det var för opraktiskt att ha det utsläppt, hennes föräldrar var väldigt konservativa och tyckte inte att en flicka skulle ha kort hår därför hade de blivit så att hon inte klippt håret och att det nu var väldigt långt.

Miriam var inte alls nervös över att träffa Michael för första gången. Hon var tvärt om väldigt förväntansfull och glad. De skulle träffas i Dublin på ett café som Michael brukade gå till. Så Miriam skulle ta bussen dit. Hon bodde i särskilt lång från huvudstaden, det var bara någon timme dit med bil. Men hennes hus låg ändå väldigt långt ute på landet. Det fanns inte direkt något att göra där hon bodde. Det var också en anledning till att hon börjat använda datorn så mycket.

Miriam sa till sina föräldrar att hon skulle hälsa på en vän, samma vän som hon inte haft någon kontakt med sedan hon träffade Michael. Men varken hennes far eller mor reflekterade mer över vad hon sagt, kanske gå grund av att de inte märkt hur deras dotter dragit sig tillbaka och numera spenderade de största delarna av dagarna på sitt rum och framför datorn.

Det var inte så att de inte brydde sig. Det fanns flera anledningar till att saker och ting var som det var. Mary och John hade försökt länge innan de lyckades få barn och båda hade passerat fyrtioårssträcket när de hände. De var nu snart sextio år och hade inte samma energi som yngre föräldrar. De litade också på att Miriam med sin goda katolska uppfostran skulle uppföra sig väl och bete sig som en sann kristen och genom det inte råka ut för något. De visste inte att hon var en helt annan person med Michael, en mer frimodig, öppen och modern person.

Miriam tog bussen till Dublin och hittade snart caféet Michael pratat om. Det gick smidigt och det tog inte långt tid innan hon klev in genom dörrarna till caféet.

Innanför var det varmt och i luften låg doften av kaffe, choklad och nybakade bullar. Miriam log medan hon svepte med blicken över lokalen. De var gäster utspridda lite varstans. Hennes blick stannade på en man som satt med ryggen mot henne, han läste en tidning och drack kaffe. Trots att det var mörkt i lokalen och han inte visade ansiktet kände hon genast igen honom ifrån fotografiet. Hon tog upp fotografiet och fingrade på det. Det var slitet då hon fingrat och tittat på de så mycket de senaste månaderna.

Fotografiet föreställde en man med tunt mörkblont hår i en cool och ungdomligfrisyr som inte alls passade en man i hans ålder – behagligt blåa ögon, lagom stor näsa, bra kindben och smala läppar vridna i ett snett leende.

Miriam gick fram till mannens bord. Hon harklade lite och mannen vände sig om. Han fick syn på henne och hans ögon vidgades av igenkännande. Han log brett, ställde sig upp och höll ut armarna.

Miriam tvekade inte att gå in i hans armar och besvara hans kram. Hon kände hur han slöt sina armar om hennes smala kropp. Hur hans händer vilade på hennes höfter och han begravde huvudet i hennes hår och drog in hennes doft. Doften av en billig parfym hon köpt på en mataffär. Han höll henne lite för länge för att hon skulle känna sig bekväm.

Efteråt satt de och pratade vid bordet. Michael frågade om hon ville ha något att dricka. Hon svarade lite blygt att hon gärna kunde ta lite te. Michael reste sig därför upp och gick och beställde en kopp te av tjejen i kassan. När han kom tillbaka ställde han ner en kopp med rykande te framför henne.

Snart gick hennes blyghet över och de pratade otvunget. Miriam kände sig glad både för att hon gått med på att träffa honom och för att det gick så bra när hon äntligen träffade honom.

De talade i några timmar innan Michael bjöd med Miriam hem till sig. Återigen kände Miriam sig tveksam. Hon var trots allt uppfostran i tron på att sexuelltumgänge utanför äktenskapet var något fult och skamligt, att det bara var dåliga flickor som hade det. Miriam var ingen fin och duktig flicka men hon var heller ingen dålig flicka.

Nu kände hon sig fånig som tvekade. Vem hade sagt att de skulle ha sex om de gick hem till honom, frågade hon sig skeptiskt. Hon slog bort den lilla rösten i huvudet som envetet skrek ”VARNING” ”VARNING”.

Hon följde med honom och fick åka i hans fina Porsche.

- Miriam vet du hur sexig du är? Frågade han när de satt i hans bekväma skinnsoffa i hans lägenhet. Han bodde i en trerumslägenhet mitt i centrum något han hade råd med då han ägde ett växande och väletablerat företag.

- Nej, rodnade Miriam. Hon kände hur han tryckte sina lår mot hennes där det satt. Hon kände sig obekväm. Hon satt med ihop pressade ben och händerna hårt knutna i knäet.

- Jo, han lutade sig närmre och stack in huvudet i hennes hår. På nytt kände han hennes parfym och kände hur han hårdnade. Miriam kände att hon tappat kontrollen och de var ingen behaglig känsla. Vad skulle hon göra nu? Hon hörde hur han stönade och lade händerna om hennes midja.

- Kom här, viskade han och lyfte upp henne i sitt knä. Hon var stel i hans famn.

- Michael, jag vill inte det här, protesterade Miriam lamt. Hon hörde darrningen på sin röst och förbannade att hon var så svag.

- Det är ju bara en kyss, viskade han och kupade händerna om hennes ansikte. Han böjde på huvudet och smakade på hennes läppar. Miriam försökte vrida på huvudet men hölls fast av hans händer.

När kyssarna inte ville upphöra och hans händer sakta men säkert förflyttade sig från hennes ansikte ner till hennes bröst, smekte dom och sedan fortsatte ner till triangeln mellan hennes ben – försökte Miriam knuffa bort Michael. Men han var för stark. Då började hon slå på hans bröstkorg med knytnävarna medan hon skrek åt honom att han skulle släppa henne.

- Släpp mig! Skrek hon för full hals.

- Du vet ju att du vill, svarade han och släppte henne. Miriam pustade ut och kände sig lättad. Ja, i alla fall tills hon upptäckte att Michael tog av sig sina kläder tills han stod naken framför henne. Han gick mot henne, gav henne inte en chans att fly och tog av henne hennes kjol, blus och underkläder.

*

Miriam vaknade upp, hela hennes kropp värkte och hon lade märke till att den var fylld med blåmärken. Då mindes hon och kände hur tårarna steg i hennes ögon. Det hade varit fruktansvärt och smärtsamt. Hon hade skrikit och gråtit, bönat och bett men inget hade hjälpt. Han hade tagit det han ville ha ändå.

Som smög upp ur sängen så tyst hon kunde. Hon ville inte för allt i världen väcka Michael som fortsatte att sova i sängen. Han låg med utbredde händer och med ett fridfullt uttryck i ansiktet som om att ta ifrån femtonåringar oskulder var något han gjorde varje dag.

Miriam hade tur, ytterdörren var lätt att låsa upp och hon kunde därefter ta sig till bussen. Miriam skyndade sig. Tårarna brände bakom ögonen och hon hade en klump i halsen. Hon snörvlade till medan hon gick i ljuset av gatlyktorna till rätt busshållplats.

Mary och John låg och sov när hon kom hem. De hade antagit att hon kommit hem tidigare, inte nu sent på natten och att hon tillbringat resten av dagen på sitt rum. Hennes frånvaro under middagen förklarade de på samma sätt, att hon var på sitt rum och inte var hungrig.

*

Miriam tänkte tillbaka på månaderna som följde.

*

Först hade hon ignorerat alla tecknen, hennes stigande aptit, det konstanta illamåendet, de ömmande brösten och de plötsliga humörsvängningarna. Hon ville inte erkänna sanningen. Den hemska natten med Michael när hon förlorat sin oskuld hade haft konsekvenser. Hon som bara velat glömma allt.

Michael hade gjort flera försök till att kontakta henne. Han hade ring så många gånger och så ofta att Miriam valt att byta telefonnummer. Han hade till och med ring på hennes dörr en gång. Miriam hade ingen aning om hur han fått tag på hennes adress. Men som tur var hade det varit John som öppnat. Han hade snabbt avfärdat Michael och sedan bett honom att aldrig mer komma tillbaka. Miriam hade fått en häftig utfrågning men det var också allt.

Miriam gick snart upp i vikt och det i rasande fart. Hon som alltid varit så slank och fin. Hon slutade att ha på sig sina söta figursydda blusar och köpte i stället stora tröjor och bomullsbyxor med resår i midjan.

Mary kände sig skyldig att fråga vad det var som var på gång. Hon och Miriam satte sig ner i köket. De drack varsin kopp te och tyckte båda att de var i en pinsam situation. Det dröjde länge innan modern tog till orda. Under tiden satt Miriam tyst med en martyrisk min i ansiktet.

- Äh, älskling… du vet att du kan berätta vad som helst för mig, börjar Mary trevande. Men sanningen var att Miriam inte alls kunde berätta saker för Mary de hade inte ett sådant förhållande.

- Vad skulle det vara, frågade Miriam oskyldigt medan hon fingrade på koppen.

- Du har ändrat din klädstil, kommenterade Mary som om det förklarade allt.

Miriam låtsades se dum ut som om hon inte en aning om vad modern ville komma med det.

- Hur kommer det sig gumman, Mary använde mer smeknamn än vanligt. I själva verket använde hon aldrig smeknamn. Hon kallade John för John och Miriam för Miriam.

- Åh, du menar det att jag är ändrat min stil. Miriam hade ingen aning om vad hon skulle säga. Hon tänkte förbrilt.

- Ja, gumman det är just det jag menar, sade Mary lite otåligt. Hon såg snabbt på klockan. Det var snart hög tid att göra i ordning middag.

- Mamma, jag har tänkt mycket på Jesus och kommit fram till att han säkert ville att jag skulle klä mig blygsamt och inte det minsta utmanande så jag bytte ut min garderob, ljög Miriam och såg hur modern sken upp.

- Ja, det har du nog rätt i. Kanske skulle jag också klä mig så, sade hon och reste på sig. Tydligen var utfrågningen avslutad. Miriam pustade ut.

Månaderna gick och Miriams mage växte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Hon funderade mycket på abort. Men det var lagligt. Det var endast lagligt och hennes liv skulle vara i fara och det var de ju inte.

Hon kollade runt på Internet och hittade en man som kallades dr Abraham. Han var egentligen ingen doktor utan arbetade bara på apotek. Han utförde aborter mot betalning. Femtusen skulle han ha.

Miriam tvekade. Det kändes fel att skada barnet, barnet som börjat sparka och som levde i hennes mage, livnärde sig henne, barnet som hon kommit att hålla av. Men hon var alldeles för ung för att skaffa barn. Hon var bara femton år. Hon lekte med tanken på att adoptera bort babyn men kom fram till att då skulle hennes föräldrar få reda på henens graviditet och då skulle hon hellre behålla barnet själv. Hon kunde inte leva med att hennes barn fann någonstans där ute i världen, levde och mådde bra, men med en annan mamma än henne.

Rädslan för att henne föräldrar skulle få reda på något fick henne att bestämma sig för att göra en illegal abort. Något som inte bara dödade hennes barn men som också kunde få oanade konsekvenser för henne själv.

Hur hon skulle få tag på femtusen och snabbt hade hon ingen aning om. Hon hade inget annat val än att tjäna ihop pengarna själv. Hon fick ett kvällsjobb på en kiosk, bara några timmar tre dagar i veckan. De tog henne tre månader att samla ihop femtusen och vid det laget var hon redan i femtemånaden och det gick snart inte att dölja hennes tillstånd med stora tröjor.

Hon tog sedan kontakt med dr Abraham via Internet. Han undrade om hon visste vart de kunde utföra aborten. Hon tänkte och sade sedan att det fanns ett övergivet skjul, bakom skogen och bort på en kulle, dit gick inga.

*

Vinden letade sig in mellan plankorna som utgjorde väggen och kylde ner skjulet. Taket var trasigt och månen blickade ner på henne där hon låg på ett bord. Hon bar underkläder och inget annat. Hon rös till och stirrade ner på sin mage. Magen låg rund och mjuk. Hon kunde inte låta bli att smeka den. Hon brydde sig inte om knivbladet som lutade mot hennes hud. Dr Abraham stressade inte heller.

Han insåg att hon behövde ta farväl till sitt barn. Han lyfte därför kniven och lade ner den på bordet. Den unga flickan lyfte på huvudet och såg förvånat på honom. Han log uppmuntrande mot henne och satte sig sedan på en bänk som stod mot ena väggen. Han frös men sade inget då han insåg att flickan måste frysa mer. Han tyckte synd om henne. Undrade hur gammal hon var och varför hon beslutat för att göra abort, med tanke på att hon var så gravid och verkade så fäst vid sitt barn.

Han såg på hur hon smekte sin mage, som om hon smekte sitt barn. Han hörde hur hon snyftade men försökte att inte låtsas om det, för hennes skull. Han såg hennes tårar. Men han höll tyst. Han hade inte med att göra vilka anledningar hon hade. Det var hennes beslut och hennes kropp. Han tänkte heller inte försöka prata henne ifrån att göra en abort. Han hörde hur hon sjöng en vaggvisa, tyst och med en vacker röst.

- Nu är jag klar, viskade hon hest. Hennes kinder var dränkta av salta tårar och smärtan lyste ur hennes ögon. Men hon verkade inte rädd. Rädd för sitt liv och för vilka konsekvenser aborten skulle ha. Hon verkade mer sorgsen.

- Okej, dr Abraham försökte att le uppmuntrande men märkte att hon inte verkade bry sig.

Han gick fram till henne, gav henne en trasa.

- Vad ska jag göra med den här, viskade hon och höll i trasa.

- Stoppa den i munnen, svarade han. Jag har givit dig bedövning, men du kan uppleva obehag och vilja skrika.

Hon gjorde som han sa. Han bad en kort bön till Gud. Först bad han om styrka och om hjälp sedan bad han om förlåtelse. Sedan sänkte han knivbladet mot hennes mage. Han började skära lite i huden. Hörde henne skrika och kände henne vrida sig.

- Ligg stilla, bad han tyst. Han förstod att det måste vara jobbigt för henne.

Han fortsatte att skära, noga med att inte skära för djupt. Han tog en ren trasa som var blöt av sprit och torkade bort lite av blodet som sipprade fram. Sedan fortsatte han att skära. Miriam fortsatte att skrika. Hon var glad att hon hade trasan i munnen. Hon kände redan att hon ångrade sig men vågade inget säga. Hon hade gjort ett val.

Han började skara igenom sju lager av vävnad, men stannade redan när han skär igenom huden.

Han kände sig ledsen och sorgsen över att döda ett litet liv. Men det var hans jobb.

Han kastade en blick på flickan.

- Ska jag fortsätta? Du kan fortfarande ångra dig. Jag kan sy ihop dig och du kan behålla ditt barn. Han såg hur hon öppnade ögonen för att sedan stänga dom snabbt.

- Ja, svarade hon. Först var det så tyst så att han inte hörde. Men sedan sade hon på nytt Ja. Hon vägrade att öppna ögonen. Hon blödde och började bli slö. Smärtan var hemsk.

Då fortsatte han att skära och kom igenom fettvävnaderna, facsia, muskulaturen, bukhinnan och så småningom livmodern och fostersäcken. Där på tog han bort barnet. Sedan fortsatte han med att klippa navelsträngen.

Han torkade av fosterfettet från babyn och lade det i ett lakan och såg hur det vita lakanet färgades rött. Babyn som var en liten pojke hade kunnat svälja, känna, sparka och röra på sig. Barnet hade ögonlock och hade just börjat utveckla sitt luktsinne. Han kände sig sorgsen. Det lilla livet fanns nu inte mer. Utan låg blodigt i ett lakan.

Han arbetade sedan snabbt. Tog bort moderkakan och de andra resterna och masserade sedan livmodern tills den dragit ihop sig. Sydde sedan snabbt ihop henne och avslutade med att ge henne en värktablett och att ge henne rådet att vila några dagar och helst undvika att röra mycket på sig tills stygnen var läkta.

Operationen tog inte mer än fem minuter det var efterarbetet som tog längst tid men också det varade inte länge, ca tjugo minuter.

Han tog sedan itu med att gräva ner babyn ute i skogen, torka bort allt blod, göra rent kniven och verktygen bäst han kunde medan han lät henne klä på sig bäst hon kunde. Sedan körde han henne hem. Han stannade några kvarter längre bort. Sedan sade han adjö. Han frågade inte efter hennes namn. Han tänkte inte på vad han gjort eller på hur länge han kunde få sitta i fängelse om polisen fick tag på honom.

Hon gick sedan på darriga ben hem. Det var jobbigt och hon fick stanna flera gånger, hon lutade sig mot stolpar medan magen värkte och tårarna rann ner längst hennes kinder. Hon kände på magen. Kände där det varit en baby men nu ett tomrum. Hon ångrade sig, ångrade att hon inte behållit sin lilla pojke. Hon undrade vad hon skulle ha kallat honom. Hon ångrade att hon berättat sanningen för sina föräldrar och utstått skammen och utfrysningen av sina kamrater och familjens bekanta.

Hon saknade värmen i magen. Hon inbillade sig att hon kände en spark. Hon orkade inte fortsätta, hon var trött och hon mådde dåligt. Skulden rev i hennes kropp och saknaden var outhärdlig. Hon satte sig ner på gatan och lutade sig mot en lyktstolpe. Bakom henne växte en rosenbuske med törnen. Hon kände den goda doften och slöt ögonen.

- Mattias, Fredrik, Richard, Pontus, kanske något religiöst som Isak eller Daniel, funderade hon medan minuterna tickade iväg.

Slut