Mobbad

Jag öppnar ögon och stirrar på mängden skor framför mig. Det var allt från gympadojor till snygga skinnstövlar och andra kängor. Jag känner den hårda asfalten under min kropp men drar mig för att stöna av smärta. Istället håller jag tyst och sluter ögonen igen och önskar att jag kunde försvinna. Men jag tror att de märkt mig. Märkt att jag är vid medvetandet.

En hård spark träffar mig i sidan. Jag kippar efter luft. En annan puttar runt mig på rygg så att det kan se hur mitt ansikte förvrids av smärta. En spark till på samma ställe får ögonen att tåras och de första tårarna börjar rinna ner längst mina smutsliga kinder.

Luften är fylld av fukt efter det friska morgonregnet och marken år fylld med vattenpölar fyllda med smutsligt vatten. Jag ligger just nu i en sådan pöl. Jag fryser och jag darrar men det är inte mitt största problem.

Jag känner snart inte slagen, hör snart inte de elaka tillfredställda skratten som ekar längst lekparken. Jag känner mig så ensam och övergiven. Jag har inte längre orken att kämpa och så emot. Jag orkar inte resa på mig, jag vill inte resa på mig. Allt jag vill är bara att försvinna. Att bli lämnad ifred. Men det är en önskan jag inte fått uppfylld hittills. Undrar om det någonsin kommer att sluta.

Mamma vet inte något om det här problemet, sedan pappa åkte in i fängelset för mord och våldtäkt har hon inte orkat bry sig om något. Hennes liv är kanske mer kast än mitt. Hon har slutat gå till jobbet. Vi lever på socialen idag. Hon bryr sig inte längre om sitt utseende. Hon tillbringar dagarna i sängen med stripigt smutsigt hår och en otvättad kropp. Ibland äter hon inte. Besvikelsen, dvs. min far sårande henne djupt och fick henne att komma in i det här tillståndet – har gjort henne till det hon är idag, en skugga. Det smärtar mig mer att se henne än alla de sparkar som träffar min kropp i detta nu.

- Gör det inte ont, din smutsiga horunge! Skriker dom åt mig.

Jag svarar inte. Jag vet att de straffar mig för de brott min far begått. Det finns inget jag kan göra. Min far kommer alltid att vara en våldtäcksman och jag en våldtäcksmans dotter.

De lämnar mig inte förrän klockan ringer i och skolan börjar. Jag tror inte att jag ska gå till skola idag. Jag vill heller inte gå hem. Jag är smutsig, mina kläder är blöta och hela min kropp värker. Mina blåmärken vittnar om det. Någon kompis har jag inte heller. Jag har aldrig varit den sociala typen. Inte ens innan allt började var jag en person som var omgiven av kompis, jag satt mest henne och begravde näsan i böcker, reste till främmande länder, flög på flygande mattor och kastade besvärjelser. I böckernas värld är allt möjligt.

Jag går med böjt huvudet längst stadens gator. Det är några minus grader ute. Än har snön inte fallit men kylan ligger ändå i luften och vittnar om dens ankomst. Jag går med händerna djupt nere i de blöta fickorna på jackan. Jag känner hur jag börjar bli trött. Jag funderar på att sätta mig någonstans, kanske på ett café? Jag har för mig att jag ska ha några fickpengar i plånboken.

Jag går in på ett slitet ganska mörkt ställe. Där är det billigt och dit går ingen från skolan. En kvinna med lila hår klippt i någon cool frisyr och en massa piercing i ansiktet frågar mig vad jag ville ha. Jag stirrar på den stora tavlan. Den är svart och menyn som är skriven på för hand av vit krita. Jag funderar på att köpa en varm kopp choklad. Det skulle värma upp min kropp och det är också gott. Jag känner att jag kan behöva lite tröst.

Jag sticker ner handen i byxfickan. Jag har på mig ett par mjuka går byxor. De är inte mycket för ögat men de var bekväma och sköna. Lika så är den stora tjocka stickade tröjan jag bär under den blöta tunna ytterjackan. Tröjan påminde mig om en varm famn. Något jag saknat sedan en längre tid.

Jag får upp min plånbok. Jag har haft den i flera år nu och den är rätt sliten och ganska barnslig. Disneymotivet har nästan gått bort, likaså de glada röda och blå färgerna. Jag öppnar den och fiskar upp en tjuga, hälften av det jag hade. Jag betalar och får sex kronor tillbaka. Sedan går jag till ett bord i ena hörnet, det ligger i mörkret. Den enda ljuspunkten är ett stearinljus som står mitt på bordet. Caféet ligger i källaren i ett hus på en bakgata. Det är mest udda typer som kommer hit.

På bordet bredvid sitter en man i mörk rock och ett skäggigt väderbitet ansikte. Han röker och läser en bok med poesi. Han kollar upp snabbt när jag sätter mig ner men sjunker snart ner i sin bok igen. Jag förstår honom. Det finns ett talesätt som säger att ”verkligheten överträffar dikten” men jag håller inte med om det. I böckernas värld är allt så mycket bättre.

Jag dricker min choklad och petar lite i ljuset med mitt pekfinger. Jag får stearin på fingret. Jag kan inte låta bli att le åt denna enkla underhållning.

Jag tar av mig den våta jackan och hänger den på stolsryggen. Jag dricker lite till av chokladen medan jag inspekterar mina sår. Jag har ett stort otäckt blåmärke på den högra sidan av min mage. Mina knän av uppskrapade och både blöder och svider också min armbågar och min rygg värker, det ser jag när jag dragit upp kläderna och kollat. Jag funderar på om jag ska be kvinnan i bakom disken efter plåster, gärna något med ett roligt motiv, bamse eller nått.

Jag ser hur mannen med poesi boken sneglar på mig i smyg. Han undrar säkert vad jag råkat ut för?

Det var i sådana här stunder, sittandes på ett café där luften doftar av lavendel och den enda ljuskällan är ljus utplacerade på bord, förutom på smutsiga toaletten som hade en elektronisk lampa i taket – som jag känner en viss sorts frid och för en gång skull inte längtar efter att försvinna.

Jag möter hans blick och ser hur han skamset vänder ner huvudet mot sin bok igen. Jag skäms. Jag vill säga att det inte är hans fel att saker är som de är. Inte är det mitt fel heller. Det är svårt att egentligen säga vems fel det är. Jag kan inte skylla på min far heller. Han bestämde inte att jag skulle bli mobbat, slagen och utfryst, han bestämde inte att mamma skulle gå in i väggen, sluta arbeta, sluta leva och knappt äta. Jag tror att vi styr våra egna öden. Mamma skulle ha klarat av situationen om hon varit starkare. Kanske skulle jag inte bli slagen och utfryst om mina mobbare var mänskligare.

Jag reser på mig och går fram till disken.

- Plåster sa du? Kvinna ser på mig med höjda ögonbryn. Jag antar att vi har det någonstans. Hon går till ett rum bakom disken och blir borta en liten stund. Jag ser hur kunderna i smyg ser på mig, ja, alla utom mannen som läser poesi han vägrar att lyfta blicken från boken.

Hon kommer tillbaka med vanliga och tråkiga naturfärgade plåster.

- Hur många ska du ha, undrar hon och ser på mig. Hon kliar sig i det lila håret medan hon ser på mig. Hennes röst är släpig och hon låter nästintill uttråkad. Jag kan se en tatuering på hennes arm i form av en döskalle.

Jag svarar inte. Istället sätter jag upp mitt ben på en stol och drar upp byxbenet. Jag visar mina blodiga knän ett efter ett. Hon kommenterar inte händelsen utan räcker mig hela bunten med plåster samt en sax.

- Ta för dig, säger hon och jag går min väg.

Jag plåstrar om mina knän och lämnar sedan tillbaka plåstren och saxen till kvinnan i disken och går sedan för att dricka upp min choklad. Den är nästan kall nu men det gör inte så mycket. Jag har blivit varm och min jacka är nästan torr. Det är en sådan där jacka som torkar snabbt.

Jag dricker under tystnad och sitter sedan kvar några timmar efter att chokladen tagit slut. Jag vill inte gå hem. Jag vill stanna kvar här. De flesta av gästerna har gått och andra har kommit. Endast mannen med poesin sitter kvar medan han enträget läser sin bok. Han har snart läst igenom den. Han lägger märke till att jag ser på honom. Han vänder upp huvudet och ser på mig. Hans blick är mörk men varm. Han nickar åt mig och ler svagt. Jag tror att han är blyg. Jag funderar på om jag ska sätta mig vid hans bord. Jag gör det.

Hans blir förvånad när jag drar ut stolen mitt emot och sätter mig ner. Han ser upp och stirrar på mig medan hans kinder får en lätt rosa ton.

- Vad läser du? Frågar jag och ser på honom.

- Vår frost med Bo Bergman, svarar han efter en stunds tvekan. Han röst är svag men han ser på mig medan han svarar.

Jag vet inte vad jag ska säga. Han såg inte ut att uppskatta den givna frågan ”är den bra?” eller ” vad handlar den om?. Därför håller jag tyst. Inte heller han säger nått.

- Är dom dumma mot dig, frågar han efter en stund? Han tvekar men säger ändå frågan han undrat över sedan jag klev in genom dörrarna till caféet.

Först funderar jag på att ljuga. Att säga ”jag har ingen aning om vad du talar om” eller ”nej, det är ingen som är dum mot mig” men i slutändan valde jag att säga sanningen. Det kändes som om jag behövde det. Men då jag inte kan förmå mig att säga orden nickar jag bara. Han verkar förstå.

- Det började för några månader sedan, hör jag mig säga. Han nickar och tar en klunk av sitt starka kaffe.

- Min pappa, Johan Lundholm, jag vet inte om du har hört talas om honom. Jag väntar spänt och blir nästan lättad när han skakar på huvudet.

- Aldrig hört talas om karl, muttrar han och tar en till klunk. Han har fortfarande inte lagt ifrån sig sin bok. Det verkar som om han väntar på att få höra om jag har något intressant att säga.

- Han sitter i fängelse för att han mördat och våldtagit fem flickor. Jag kan se att jag förvånat mannen. Vad heter du förresten? undrar jag.

- Dom kallar mig Bo, säger han släpigt och räcker fram en rynkig hand. Jag möter hans hand och säger att jag heter Jenny.

- Är det du som skrivit boken. Jag nickar mot boken som han håller i.

- Nej, jag råkar bara heta samma sak som författaren, svarar han och tar en klunk kaffe.

- Trevligt att träffas Jenny, säger han och sitter sedan tyst. Jag tror att han vill att jag ska fortsatta att berätta.

- Vad pappa gjorde upprörde många, däribland mina klasskamrater och min mamma. Jag blev från att bara vara en helt vanlig tjej dotter till en mördare och våldtäcksman. Mina klasskamrater bestämde sig för att jag var smuts. Det stannar inte bara vid ord, dom tar varje tillfälle till att använda nävarna. Jag skulle kanske kunna stå ut med det om det inte vore för min mamma.

- Slår hon dig också, undrar han och lägger sakta ifrån sig boken.

- Nej, om hon ändå gjorde det. Om hon ändå visade några känslor, även om det endast skulle vara ilska så skulle det göra mig glad och tacksam. Hon gör ingenting. Hon lever inte längre. Hon går aldrig utanför dörren till våran lägenhet. Hon ligger mest och sover, hon duschar inte om jag inte säger åt henne och hon äter inte heller om hon inte blir tillsagd. Hon tog det hårt, det där med pappa.

- Vad heter din mamma?

- Sofia heter hon. Hon brukade vara så vacker och så full av liv. Hennes hår brukade vara guldfärgat och glansigt inte livlöst och smutsigt. Hon brukade ha de vackraste leenden. Hon sitter i rullstol.

- Oh, jag märkte att han inte verkar veta vad han ska säga. Men det gör mig inget. Det är skönt att bara få prata om det.

- Det var en bilolycka förra året. Hon blev förlamad upp till midjan. Men hon klarade det ganska bra. Hon hade ju pappa och jag tror att de var lyckliga. Vad folk än säger om pappa… Jag växte inte upp med en mördare och våldtäcksman utan med en snäll och kärleksfull far och det är de minnena jag försöker vårda.

- Hur gammal är du? Undrar han och ser på mig. Hans ögon röjer inga känslor.

- 17, svarar jag och frågar sedan hur gammal han är.

- 67 år, svarar han och jag kan se hur hans kinder färgas rosa som om han skämdes över sin ålder. Du verkar ha det ganska piss, fortsätter han att säga och tar sedan en klunk av kaffet. Jag kan inte låta bli att le över hans ordval.

- Är det ingen i skolan som hjälper dig? Undrar han och gör sig beredd på att ta en klunk kaffe men ställer snart ner koppen när han ser att den är tom. Det är inte hans första kopp kaffe sedan han kom hit men han bestämmer sig ändå för att beställa en till. Vill du ha något, frågar han generöst medan han kallar på kvinnan från disken. Hon går fram till oss med sig har hon ett block med ränder på och en vanlig ganska trubbig blyertspenna.

- Nej, jag skakar på huvudet. Han propsar inte utan lämnar mig ifred. Jag väntar till han fått en ny kopp svart kaffe och sockrats det med tre sockerbitar innan jag svarar på hans fråga.

- Det har mest hänt utanför skolan och om jag upplyser skolan om vad mina klasskamrater utsätter mig för måste de ta kontakt med mamma. Jag vill inte att hon ska veta något, hon har nog som det är. Förhoppningsvis varar det inte för alltid. Jag ser hur han kliar sig i det lockiga skägget.

- Hm, svarar han. Tänker du inte göra något. Be någon om hjälp. Undrar han.

- Jag vet inte, säger jag och suckar.

- Varför tror du att din pappa gjorde dom där sakerna mot de där flickorna?

- Jag har ingen aning, säger jag trött.

- Kanske var han sexuellt frustrerad. Du sa att din mamma är förlamad upp till midjan. Kanske ville han bara ha sex men saker och ting gick över styr.

- Fem gånger, undrar jag skeptiskt. Jag har inte vågat tänka på vilka motiv pappa kunde tänkas ha haft. Inte heller nu vill jag tänka på vad han gjort och varför. Jag försöker att alltid tänka på det som enkla fakta. Pappa har mördat punkt. Pappan har våldtagit punkt. Att tänka på det utan känslor. Ibland kallar jag honom med för ”mannen” eller ”46 åringen” som tidningarna kallar honom och inte för pappa.

- Ja, det låter kanske otroligt, men det kan vara en förklaring. Bo tar upp ett cigarettpaket ur sin bröstficka och tar sedan ut en cigarett som han sätter mellan läpparna. Vill du ha en, undrar han och viftar med paketet. Jag skakar på huvudet. Han säger inget utan tar fram en tändare ur en annan ficka. Det är en sådan där enkel man kan köpa på det flesta mataffärer. Han tänder sedan cigaretten. Han drar ett djupt blås och blåser sedan ut röken i en perfekt cirkel. Han ler och jag kan inte låta bli att besvara hans leende.

- Är du pensionär, undrar jag.

- Mm, svarar han och drar ett till blås. Röken fyller luften men det besvärar mig inte. Den är en del av Bo och Bo är en trevlig man. Han ser på mig med sänkta ögon.

- Men skulle det inte vara bättre om du fick hjälp? Din mamma kan komma ur sin depression och du komma bort från dina mobbare.

- Jo, det låter bra. Men det blir oftast bara massa tjafs. Jag har inget förtroende för skolan. De har ännu inte märkt mina problem.

- Finns det ingen annan organisation du kan ringa eller skriva till. Vad heter den där organisationen som hjälper barn. Han tänker en stund innan han säger ”BRIS”.

- Jo, kanske skulle det vara en möjlighet, säger jag lite skeptiskt. Jag skulle vilja säga ”men jag är inget barn!” men jag inser att det skulle vara barnsligt och att i Bos ögon så är jag säkert ett barn.

Vi sitter en stund till och pratar han och jag. Vi lovar att träffas igen, på samma café men nästa vecka. Jag tar min jacka och går sedan ut. Det är både kallt och mörkt ute nu. Jag har dåligt samvete över att jag inte var hemma och hjälpte mamma. Att jag istället tillbringat timmar på ett café.

Hemma märker jag genast att något är fel. Det ligger någon äckligt doft i luften. Är det ångest det luktar? Jag skyndar mig till mammas sovrum och märker till min förvåning och rädsla att hon inte är där. Rullstolen står dock vid sängen som om den väntade på henne. Då hör jag ljudet av rinnande vatten. Badrumsdörren är öppen och jag skyndar mig dit. Det är mörkt. Ljuset är släckt. Jag skyndar mig att tända det. Mamma ligger i fosterställning på det kalla vita kaklet. Kallt vatten strömmar över hennes nakna bleka kropp. Hennes hud har en nästan grå ton och hennes ögon är slutna. Jag kan se blodet rinna ifrån hennes leder, lår, smalben och fötter. Hon har skärsår överallt. Jag ser rakhyvlar ligga bredvid henne.

Först är jag så chokad att jag bara kan stirra sedan faller jag på knä framför henne och börjar skaka om hennes axlar.

- Mamma, mamma, skriker jag högt och gällt. Jag är så rädd och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

- Mamma! Vakna, tjuter jag och fortsätter att skaka henne hårdhänt. Men hennes ögon förblir sluta och hennes kropp lika kall. Jag reser mig upp och stänger av vattnet, skyndar mig sedan till sovrummet och hämtar ett täcke. Det lägger jag över henne. Jag undrar om hon är död. Jag känner på handleden och försöker känna efter en puls. Men jag känner inget. Jag är inte säker på om jag gör rätt. Om jag känner på rätt ställe. Jag tröstar mig med den tanken.

Jag skyndar mig därefter till hallen och till telefonen. Jag slår sedan numret till alarmcentralen så snabbt jag kan. Jag tjuter fram mitt ärende och ber om hjälp.

- Hjälp! Skriker jag i luren. Damen i telefonen ber mig att lugna ner mig men jag kan inte lugna ner mig. Hur kan hon be mig om det? Min mamma ligger kanske död i duschen. Är människan galen, vad tänker hon med. Jag har all anledning att inte vara lugn.

Damen ber mig om min adress. Först kan jag inte komma ihåg vart jag bor. Jag får panik och skriker HJÄLP. Hon ber mig att ta det lugnt på nytt. Hon talar med en snäll och mjuk röst och ber mig att lugna ner mig. Jag tar några djupa andetag och säger sedan vart jag bor. Hon säger att hjälp är på väg. Sedan tills ambulansen kommer talar hon till mig med samma mjuka röst som förut. Hon ber mig att titta till mamma. Säger vad jag ska göra. Hur jag ska känna efter pulsen.

Ambulansen kommer och lägger upp mamma på en bår. De säger att hon som tur är inte är död men att det var i sista sekunden. Jag får följa med i ambulansen till sjukhuset. Vi åker snabbt längst gatorna och det dröjer inte länge innan vi kommer till sjukhuset även om det känns som en evighet.

Tiden går sakta framåt. Jag får sitta länge och vänta medan de undersöker mamma. En snäll sköterska ger mig en kopp te och sitter sedan bredvid mig och håller om mig en liten stund. Men hon måste snart gå, hon har patienter att ta hand om.

Läkaren kommer ut och säger att mamma har haft tur. Hon kommer att överleva men hon måste ligga på sjukhus ett tag, under tiden får jag bo hos en trevlig och snäll familj, säger han.

Men mamma kom inte tillbaka. Hon hamnade på ett hem och där sitter hon nu. Jag får stanna kvar hos den ”trevliga familjen” som förresten är ganska schysta. Varje tisdag så går jag till caféet och träffar Bo. Vi har blivit goda vänner. Jag har också bytt skola nu. Jag är fortfarande ingen social typ med massor av vänner. Jag håller mig mest för mig själv. Men det trivs jag ganska bra med. Min pappa har jag ingen kontakt med. Jag har insett att han inte är mannen jag en gång kallade min pappa.

Slut